uppfortsomfan -

Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster, repeat in eternity.

Så sitter jag här. Lyssnar på den enda musik jag orkar, sådan som är ungefär lika glad, pigg och uppmuntrande som jag, för jag blir bara arg och stressad och grinig på annat. Det är nog destruktivt det med. Jag är bra på destruktivitet.

Går på blöta asfaltstrottoarer i gatljussken. Med blötglittrande löv och en behaglig kyla i luften. Lite lättare att andas när luften äntligen slutat vara klibbig och tjock. Steg efter steg. Flyr, rent bokstavligt. Flyr från mig själv. Försöker gå ifrån tankar och känslor.

Men det går inte att gå dygnet runt.

Så jag sitter här med toner som förmodligen inte lyfter mig på något vis. Sitter här och känner känslor jag inte orkar med. För jag använder all den kraft jag har till att fortsätta andas. Till att inte dö. På riktigt. Därför orkar jag inte riktigt med. Inte dom där dagarna när jag måste ta lite av min väl uppmäta kraftdos till något annat än ren överlevnad, ångesthantering. Idag gjorde jag annat. Åkte tunnelbana tillexempel. Åt scones. Var stressad. Av precis inget alls.

Medicinprat hos psykologen. Igen. Jag blir taggig, jag gömmer undan måendet och drar på försvaret. Kryper ihop i en gråtande hög bakom ilskan och irritationen jag visar. Som tar kraft ur den begränsade dagsransoneringen. Jag vet att han vill väl, jag vet att han försöker hjälpa. Jag vet. Jag vill bara inte ha den hjälpen. Det har jag sagt i åtta års tid.

Jag är trött.

2014-09-25 @ 23:05:00 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Dunderklumpen

Men Hanna,
Att må så där är inget liv!!
Jag vägrade också mediciner - länge, men är så glad idag att jag tog medicinerna till hjälp att få livet tillbaka.
Det är sååå värt det!!
Var inte så envis, det är ditt liv som går till spillo! Våga lita på läkaren, våga prova! Det kanske inte blir rätt direkt men med tålamod och tid kommer ni hitta vad som passar dig.

Vad kan väl vara värre än så som du redan mår?

Kram

Svar: Det är inte bara dum envishet. Inte på något vis. Jag har provat antidepresiva, mot min vilja. Förvisso bara tre sorter men ingen som helst effekt av någon av dom utom den där totala avstängdheten. Efter att jag slutade med den sista sorten sa jag aldrig igen. Det var när jag satt hos min läkare ett par veckor efter att den sats ut (med brutala utsättningsproblem) och jag var arg som jag verkligen kände att NEJ, för jag var arg på riktigt, jag var arg så det kändes i hela kroppen. Det var första gången jag kände något på riktigt på nästan ett år. Jag vill aldrig mer vara utan det, aldrig. Det är inte värt det. Jag är hellre död än har det så.
Då kommer alltid argumentet att det inte behöver vara så. Att inte alla mediciner ger dom problemen. Mitt svar då är att man vet inte riktigt ilka som ger svårigheter för olika människor, vilka som fungerar och vilka som inte gör det och jag har ingen lust att testa mig fram. Det finns fler antidepressiva preparat på marknaden än både mina fingrar, tår och tänder och med otur kan jag hitta rätt på det sista av alla dom och på vägen hinna med att må riktigt jävla kasst flera gånger om. Det är inte värt det.

Jo, jag skulle ju kunna träffa rätt på första försöket. Men nej, det är inte en chansning jag vill ta. Jag vill inte utsätta mig för risken att bli avstängd, risken att inte känna alls, risken att inte vara jag. Att inte känna igen mig, att inte trivas med mig. Att få allsköns biverkningar, allt från viktuppgång (ilket är ett helvete som ätstörd) till migrän, tinnitus och plötslig död.

Det är inte dumhet. Det är inte envishet. Det är vad jag vill och inte vill och det saknas en otrolig massa respekt för det.

uppfortsomfan.blogg.se

2014-09-26 @ 09:09:52

Postat av: Maja

Åh vännen, släpp på dina skyddsmurar. Det är hemskt men det är bara då som man kan få hjälp. Här har jag lärt mig att gråta, lärt mig att säga ifrån om det är jobbigt.
Tusen kramar! <3

2014-09-26 @ 11:29:35
URL: http://nolicedere.blogg.se

Trackback