Men då!
För att ändra fokus på gnället från existensiell krisångest och tänka på något annat så säger jag bara:
Den jävla känslan när man går till gymmet, kör statiska utfall med bakre foten på upphöjning, intensivt, och det tidigare ömma knäet inte känns alls... för att dagen efter ge sig ut på en lugn löprunda och få ont efter tio minuter.
När jag äntligen, äntligen lyckats släpa ut mig själv.
Gnäll!!
Suddig mobilkvalite till trots, en underbar bild. Alla fyra klättrar upp i famnen på mig när jag sätter mig.
Kommentarer
Postat av: Helene
Vad liten Bengtsson är! Sötisar^^
Trackback
