uppfortsomfan

Som så

Det är faktiskt inte roligt att leva.

 

Det är faktiskt ingenting som är något annat än dimgrått.

 

Det är faktiskt mest en sörja av ångest och mörker.

 

Hur mycket jag än försöker underhålla mig, aktivera mig, vara konstruktiv så är det så. Hur många mil jag än går i naturen, hur många böcker jag än läser och hur många liter te jag än dricker så känns det så.

 

Oavsett om jag klättrar, oavsett om jag skriver tills fingrarna blöder, oavsett om jag äter choklad för att jag är sugen, oavsett om jag ler och slåss på samma gång så är det så.

 

Även om jag har allt.

 

Så är jag inte säker på att det är värt det. Säker på om jag kommer orka och förmå.

 

Att leva sitt liv utan att leva. Det är inget som håller för evigt.

 

 

 

 

Oj vad jag känner igen mig. Det känns helt enkelt inte värt det. Men ge upp får man inte. Nån gång kanske något får en mening. Man får leva på det ett tag.

Jag känner verkligen igen mig. speciellt nu, när jag upptäckt hur jobbigt det faktiskt är att ta tag i saker & ting. Men i slutändan blir det väl bra, hoppas jag.
Sv: Jo, det är ju gott. Men ångesten får den största talan. Ännu värre är det med efterrätterna på torsdagarna, fått ett mental breakdown varje torsdag ( tre stycken än så länge).
KRam! <3

Det där kunde jag ha skrivit. Vad man än tar sig för så infinner sig den där känslan av att allt ändå är meningslöst. Nej, det är inte roligt att leva. Men det får man ju inte säga högt...

Ta hand om dig