uppfortsomfan

Jag tycker det är rätt spännande att läsa journalanteckningar så då och då beställer jag hem valda delar för att se hur andra uppfattar mig, hur jag bedöms och behandlas och sådana saker. I förra veckan beställde jag anteckningarna från mina besök på medicinakuten i höstas. Jag tyckte tillräcklig tid hade passerat och kände att jag skulle kunna läsa dom utan att bli påverkad.

 

Vi kan väl säga så här; jag är ganska rädd för hur dom för journal i den svenska vården. Jag fick mina papper och meddelande om att det finns två besök noterade. Där har vi första problemet, det var tre besök. Jag var där en gång mellan dom två besök dom har antecknat. Dom har alltså helt missat ett av mina besök och jag vet att det är tre även för jag kan särskilja dom tydligt, ett besök på eget bevåg, ett med remiss från min öppenvårdsläkare och ett på vårdintyg och via psykakuten.

 

Första besökets anteckningar är inte direkt anmärkningsvärda men det tredje, eller ja andra som finns officiellt, är ganska spännande läsning. Det är nämligen helt felaktiga uppgifter på minst ett ställe. Jag låg uppkopplad på ekg ett par timmar och i journalen står det att pulsen ligger på 55-60. Ligger man uttråkad på akuten med klisterlappar över bröstet så tittar man på monitorn. I alla fall gör jag det. Det betyder att jag har koll på ungefär hur det såg ut och deras uppgift stämmer inte. Ett enda dugg. Jag var nere under 40 ett antal gånger och det missar man inte eftersom apparaten var inställd på att larma om det droppade under. Jag vet också att det på bara några sekunder var uppe över 110. Alltså, jag flaxade i intervallet 38-119 i snabb hastighet och när det väl stabiliserade sig efter ett par timmar och lite vätskedropp så landade pulsen på under 50. Den där litern vätska dom slangade i mig finns inte heller antecknad.

 

Sammanfattningen är att allt är bra.

 

Allt är bra.

 

Dessa anteckningar gick som remisssvar till psykakuten som skickat dit mig och troligen till stor del baserat på dom kunde jag själv förhandla bort vårdintyget och skriva ut mig följande morgon. Grunden i intyget var nämligen att jag skulle vara i så fysiskt dåligt skick att jag med mina matrestrektioner var en fara för mitt liv.

 

Minst sagt intressant. I mitt fall ledde det ju inte till några direkta konsekvenser mer än att jag kunde smita ifrån vård som jag med största sannorlikhet behövde vid det tillfället men jag tänker att om dom ofta är så slarviga, missar saker och att hela besök rentav försvinner ur systemet så måste det ju gå otroligt fel ibland.

 

Det gör mig också ledsen för jag har redan sedan tidigare väldigt svårt att ta mig själv på allvar. Jag tror alltid att jag överdriver symptom, att jag inbillar mig, att jag inte vet något om mig själv (skada från vård inom psykiatrisk slutenvård) och att jag mer eller mindre är hypokondrisk. Jag känner mig mest pinsam och ivägen om jag faktiskt söker vård, både för fysiska och psykiska åkommor och när jag då får se att journalanteckningar stöder mina knäppa tankar så får dom ju ännu mer att stå på. Jag får verkligen jobba för att komma ihåg att jag har rätt, jag minns rätt. Att det dom skrivit faktiskt inte är korrekt. För min hjärna halkar dit hela tiden. Det kanske är så att dom har rätt och jag har fel. Jag vet ju ingenting.