uppfortsomfan

Fredagkväll, ensam. Fredagkväll och fullständigt trasig på alla sätt, blir uppmött av en vän och får sällskap på akuten. Hem sent och för lite sömn. Sen kom lördag. Jag försökte, jag gjorde saker som är bra. Jag tog det lugnt, jag tränade, jag drack gott kaffe, åt finfin frukt och försökte ta hand om mig. Tog en promenad i solen. Sånt där som i princip är bra. Enda detaljen var väl att jag inte mådde bra. Alls.

 

Så lördagkväll och hyperventilering och snurrande skalle. Lördagkväll och bröstsprängande ångest och inte en enda klar tanke i huvudet. Lördagkväll och ett nytt besök på akuten. Mer blå tråd och en välbekant läkare och lika välbekant sköterska och framförallt en totalt nedbruten jag. Orkade knappt svara på tilltal, orkade varken bekräta eller förneka någonting om någonting och sa mest jag vet inte på allt. Han vill skicka remiss till psyk. Jag var inte sugen men kunde inte riktigt bedöma hur nära han var att tvinga mig så jag totalvägrade inte. Väntade på remiss men hörde ingenting så jag frågade den mest välbekanta av dom alla som för dagen satt i receptionen. Jo, dom hade kallat in jouren för bedömning men hade inte vågat berätta det för mig för dom var rädda att jag skulle dra.

 

Psykläkaren dök upp. Han ställde några frågor. Helt orelevanta. Om vem som var min läkare, min behandlare, när jag hade nästa öppenvårdstid. Småsaker han för övrigt har tillgång till i journalen. Han frågade inte det han borde fråga och sen sa han hejdå. Jag hoppas att han inte hade fler bedömningar att göra för det kändes som han hade kunnat skicka hem någon som satt framför honom indränkt i bensin med en tändare i ena handen och ett självmordsbrev i andra.

 

Så jag skulle hem. I nästan tre timmar satt jag i väntrummet och försökte förmå mig att ringa efter en taxi men det gick inte. Jag kunde inte lyfta telefonen. Kunde inte få mig att göra det. Istället satt jag omväxlande vaggande, skakande, stirrande och hyperventilerande på en stol. Damen i receptionen pratade med mig, tog sig all tid hon kunde mellan kaosklientelet strömmade in under lönelördagen. Frågade, lirkade och pratade. Tog med mig ut på sin rökpaus. Hon sa att hon kunde ringa åt mig. Sen ändrade hon sig. Hon vågade inte vara den som skickade hem mig för hon sa att hon sett mig så många gånger men aldrig i ett sånt skick. Aldrig så dålig. Hon pratade med mig, hon pratade med ortopeden som tagit hand om skadan och hon tog sig tid. Hon tog sig tid att hitta en ersättare till receptionen för att kuna ta mig i handen och gå till psyk.

 

Hon tog sig tid att promenera över, prata med personalen och dessutom se till att bakjouren väcktes så jag slapp prata med samma idiot till läkare som jag träffat tidigare under natten. Hon tog sig tid att stanna kvar dom minutrarna det tog innan läkaren dök upp. Somliga människor är för bra för att vara på riktigt nästan. Det finns inte ord för hur tacksam jag är för det hon gjorde. För att hon gav mig det enda som egentligen är av värde när det är så illa som det var. Tid och känslan av att bli tagen på allvar.

 

Eftersom jag fortfarande inte kunde få mig själv till att ta mig hem blev jag kvar. Inte för att dom tänkte tvinga mig till det men jag blev ju starkt rådd att stanna och för egen del hade jag nog gett upp att ta mig hem även om jag hellre varit hemma än kvar. Sex på morgonen kom jag upp på obsen. Då ville jag sova och frågade snällt efter mitt melatonin eftersom jag kände att lite hjälp hade varit fint när jag var så ångestfylld. Men nej, det var morgon, dags att vara vaken, inte sova. Nog för att rutiner är viktigt men sömn är viktigare. Väldigt mycket viktigare. Så jag promenerade i tiometerskorridoren i en och en halv timme innan jag helt utmattad kröp ihop på golvet i ett hörn och skrapade ihop tio minuters osammanhängande sömn innan jag äntligen fick träffa en läkare. Han var bra. Det är inte alla överläkare som sätter sig på golvet för att prata när patienten gör det. Dom flesta ska dra upp en på stolar och tycker att man ska bete sig som folk.

 

Klockan tio, ett dygn efter att jag vaknat, fick jag åka hem.

 

Nu är jag hemma. Nu ska jag ge mig ut på en veckas vandring med min mamma. Det är nog i princip kul. Jag ska bara hålla ihop.Hur raset ser ut när jag kommer hem vill jag inte ens tänka på för just nu är jag längre neri avgrunden än jag varit tidigare.