uppfortsomfan -

Hej och hå

Först, ni som skrivit anonymt får hemskt gärna lämna en mailadress så jag kan svara så ingående som jag gärna vill en inte riktigt orkar med i det här formatet.

Sen.. så fortsätter skiten. Gör allt för att inte hamna på medicinakuten. Både i fredags och lördags krånglade jag mig ur inhämtning med polishandräckning. Eller ja i fredags var det min kära make som gjorde det. I måndags hos psykologen sa jag som det var att det är inte om utan när det sker och jag orkar inte låta bli särskilt länge till. Han föreslog att jag skulle åka till psykakuten och jag pratade om allt jag är rädd för där, hur det för många gånger blivit. Att min oförmåga att prata lett till beskyllningar om att jag inte vill kommunicera, att jag är trotsig eller att jag borde skärpa till mig. Att jag har svårigheter inom det området bör inte vara något nytt eller okänt för dom då min öppenvård och akuten kör sammanhållen journalföring och jag alltid ger tillåtelse att läsa. Samma problem har även varit ett konstant återkommande problem vid avdelningsvård. När jag har svårt att få fram ord eller öppna munnen så antas det rakt av efter tjugo sekunder att jag inte vill prata, inte har något att säga. Att prata och be om hjälp är för mig extremt svårt, det är inte att bara någonting. Jag kan stå och gapa och svälja och tugga luft och se ut som en guldfisk när jag tar sats gång på gång men inte får ut ett ljud. Jag kan bli gråtfärdig av ansträgning och frustrationen. Han sa att det är tråkigt att det blir så, att det inte är särskilt professionellt och att det är beklagligt att jag mötts av sånt.

Tog mig från samtalet, tog sats i en halvtimme innan jag ringde jourverksamheten som buttert och avvisande hänvisade till min mottagning. När jag förklarade att dom hade lunchstängt sa hon bara att det har dom väl inte hela dagen, hejdå och sen la hon på. Nej förvisso har dom inte lunchstängt hela dagen men mina kontaktpersoner jobbar och svarar inte i telefonen under större delen av dagen och det var akutkris. Ringer jag min mottagnings växl och väljer rådgivning som val blir jag kopplad till... jourverksamheten. Ironin och tack kärringjävel.

Insåg att om jag skulle åka hem hade det inte funnits en chans i helvetet att jag inte gjorde något destruktivt så jag tog med mig psykologens peppande ord och åkte till psykakuten. Hamnade på golvet i väntrummet för jag orkade inte vara nära andra och jag var så trasig och så nära samanbrott. Blev inropade ganska fort och det ställdes standardfrågor varav den sista var om jag sökte vård på eget bevåg. Jo, det gjorde jag. Jaha, varför är du då här udnerade hon och när det tog mig mer än hennes tålamodsspann på fyra sekunder att svara började hon bli irriterad och snästa om att om jag var där frivilligt borde jag väl kunna svara på vad jag ville ha hjälp med. Exakt precis det som jag bara några timmar tidigare pratat om med psykologen. Jag bröt ihop och började panikgråta. Blev överöst med ord om att jag minsann fick prata eller gå för hon hade andra patienter att ta in och när jag fick mer panik och kröp ihop i ett hörn där jag satt gråtandes så hela jag vibrerade och jag inte fick luft sa hon åt mig att ta mig samman och sätta mig i en stol och berätta vad jag ville.

Jag gick. Hon släppte ut mig och jag gick, rakt ut. Hem och var tillbaka på en annan akut tre timmar senare och fick nya jäkla stygn.

Ibland undrar jag om patientbemötande är en gren som inte ingår i utbildningen när man ska jobba inom psykiatrin.

2015-12-09 @ 21:31:05 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Allt oviktigt

Det är för djävligt hur du blir bemött. Tyvärr så blir jag inte förvånad. Min erfarenhet under inläggningar är att personalen tar sig tid med patienter som de känner från tidigare inläggningar. Och att nya patienter själva måste ta kontakt med personal om de vill prata

2015-12-10 @ 08:16:06
URL: http://alltoviktigtochviktigt.blogspot.se/

Postat av: C

Blir uppriktigt ledsen över hur du har det och hur du blir bemött, man tycker ju de kunde läsa din journal och kunna anpassa sitt bemötande utifrån det, och ta sig tiden att faktiskt lyssna (jag kanske är överdrivet idealistisk som tänker så...). Blir också fundersam kring vad din psykolog tänker om saken, någon form av effektivare/bättre stöd/behandling som passar dig borde du väl ändå kunna få? (idealisten igen, ja. )

Svar: Tack för kommentaren. Det är så små enkla saker det där men det verkar väldigt svårt för vården. Men allt är ju svårt för dom känns det som.

uppfortsomfan.blogg.se

2015-12-10 @ 18:42:00

Postat av: M

Kan bara hålla med om att det verkligen inte är bra att du blir bemött så där. När man mår psykiskt dåligt är bemötandet nog nästan helt avgörande för ens möjligheter till återhämtning, oavsett vad det rör sig om för behandling.

Jag tror det är viktigt att försöka att inte se ett sådant här bemötande som en reflektion av dig som person. Det är inte hos dig felet ligger utan hos systemet och den individuella vårdpersonalen.

Jag undrar om det hade hjälpt om du haft någon med dig, som kan föra din talan. När man är sjuk på annat vis än vid psykisk ohälsa, så är det ju vanligt att man har någon med sig vid svåra situationer och svåra samtal. Undrar hur en anhörig eller vän skulle bli bemött?

Om du inte kan ta någon med dig, skulle det hjälpa att skriva ner en kortfattad tydlig lapp om vad du akut behöver hjälp med. En lapp du skrivit innan och kan räcka fram till sköterskan/läkaren när det inte går att få fram orden.

Vad är det främst du behöver hjälp med när du söker till psykakuten (skriv det på lappen). Är det hjälp med akut medicin, någon viss akut behandling eller är det helt enkelt bara akut behov av stöd av en medmänniska (som är närvarande, inte på telefon) i en situation som annars kan gå över i självskada osv (försök formulera på lappen).

Jag kan tänka mig att det kan mötas av suckar och annat olämpligt bemötande, så det får man kanske vara beredd på.

Finns det andra situationer då du kunde kommunicera i skrift istället? Skriva ett brev helt enkelt. Jag undrar om man brevledes skulle nå mer framgång, förutsatt att brevet skickas till personer som har makt att förändra, ge dig remisser och dylikt. Jag har ett vagt minne av att du var intresserad av MHE-kliniken i Mora vid något tillfälle, men inte kunde få en remiss.

När det krisar, finns det andra ställen än sjukhusen att vända sig till för stödsamtal i stunden? Jourhavande medmänniska (bara natt ser det ut som), självmordslinjen (telefon, chatt, mejl dygnet runt), någon sorts peer support grupp, forum online och sådant tänker jag på.

Det känns som om du mest stångar runt mot väggarna i samma fallerande system om och om igen, och det leder ju ingenstans. Finns det andra vägar att gå? Hade man suttit på ett fett bankkonto finns det väl privat vård, men det är ju få förunnat.

Svar: Jag har tur nog att kunna se att det är dom som gör fel men jag blir ju förbaskat ledsen av det. När dom behandlar mig som en påse skit och det dessutom till största delen beror på att jag tydligen fortfarande åtta och ett halv år senare har kvar borderlinediagnosen även om den bytt till ett tjusigare namn nu. Det är ju ungefär det värsta man kan ha med sig när man söker vård. Det är få diagnoser som det finns så våldsamt mycket fördomar om och som ger ett så värdelöst bemötande. Det är så utbrett att människor med en eips diagnos ska ignoreras tills dom mer eller mindre dör för det är rätt sätt. Jag vet inte om jag tycker diagnosen stämmer men oavsett så är jag och alla med diagnosen människor. När jag skadar mig är det inte för att bli daltad med, jag klarar mig fint utan att bli klappad på huvudet och ha beklagande blickar som glor på mig men jag vill för tusan bli bemött som människa, jag vill få korrekt behandling och jag vill bli lyssnad på när jag faktiskt försöker framföra något.
Senast skrev jag ner det för så gör jag i öppenvården, jag kommunicerar mycket i skrift både via mail till psykologen och direkt på plats när det är något jag inte kan få ur mig men det möttes med... ja dom sa att odm läste men agerade sedan helt tvärtemot vad jag skrivit så jag vete tusan.

Jag krisar såpass att jag inte kan med att belasta normala människor. Det känns inte okej att ringa jourhavande medmänniska när jag är suicidal eller har starka självskadeimpulser, det är inte snällt mot dom.

Jag har varit och är väl till viss del intresserad av Mora, i dagsläget är jag nog för sjuk på andra sätt för den typen av behandling men i princip. Däremot kommer jag aldrig få remiss. Det är ju nackdelen med ett landsting som har tre specialistenheter.

uppfortsomfan.blogg.se

2015-12-10 @ 21:12:20

Postat av: Anonym

Vilket praktarsle! Hon skulle inte jobba med folk, inte djur, stenar kanske möjligen. Jag hade blivit såååå arg, dvs om inte jag varit den som sökt hjälp. Önskar jag fått sitta bredvid så hade jag begärt få hennes namn och att få tala med chefen (som råkar vara en dryg typ han också). Sådant bemötande skulle aldrig vara okej i något service-yrke, kicken direkt, och på psykakuten blir hon ju en fara för de som söker sig dit, även om hon är effektiv som skrämselkråka och håller folk borta. Det är så sorgligt också för att man förstår ju att när personal har den inställningen och det bemötandet på ett ställe, och det inte är en enda isolerad person (och alla andra är toppen), så kommer det vara det klimat som råder där för inga bra människor orkar jobba i en sådan miljö utan kommer söka sig bort fort som attan.
det är INTE du som är problemet, det hoppas jag du förstår. du är INTE ensam om att behandlas så jävla sunkigt och det gör ingen gladare men säger mer om anställda inom psykiatri än om de som söker hjälp.

Svar: Ja, hon är ett praktarsle. Såg henne igår när jag var inne en snabbis igen och det är väl tur att jag faktiskt besitter en rätt bra impulskontroll när det kommer till våld för satan vad det tände till i skallen.
Jo, hon (och en del andra) fungerar utmärkt för att hålla kötiderna nere om man säger så.... Det finns rötägg och som tur är finns det också människor som ännu inte glömt hur man visar och känner empati och sympati och medmänsklighet, sköerskan jag träffade senare på måndagkvällen var fantastisk. Igen, både hon och praktaslet har suttit vak så jag har ju sett dom förut.

I det här fallet vet jag att det inte är mitt fel, att jag inte är problemet. I det här fallet kan jag se att hon betett sig rätt vidrigt och att jag inte ens fick chansen att försöka be om hjälp och är faktiskt bara genuint ledsen och upprörd över behandlingen. Helt utan att hacka ner på mig själv.

uppfortsomfan.blogg.se

2015-12-10 @ 21:18:02

Postat av: M

Kan det här ge något?
http://shedo.se/
http://www.friskfri.se/

2015-12-10 @ 22:01:22

Postat av: fanny

Sv: Det gick inte, men jag gick och la mig ganska tidigt :)

2015-12-13 @ 07:13:37
URL: http://nouw.com/blanchettlove

Postat av: TicTacToe

Alltså varför har de ingen smart person som jobbar inom vården och som kan se igenom dina svårigheter med att prata om hur du mår?! Det borde ju inte vara någon nyhet att inte alla kan med att bara spy ur sig alla känslor och tankar. Bara för att man inte kan förmedla sig så ska man ju inte "viftas" bort. Jag blir så jäkla sur. Jag kan väl inte riktigt uttala mig om hur det är att jobba inom psykiatrin men som socionom, kandidat i psykologi och med erfarenhet av att jobba med personer som mår dåligt så skulle jag ha tagit mig tid att gå igenom din journal, ta till mig den informationen och testat olika metoder för att på bästa sätt kunna hjälpa dig. Att de inte har den förmågan beror på att de saknar den. Skulle du blivit bemött av dig själv inom vården så skulle du gjort ett fantastiskt jobb. Jag märker ju hur du bidrar med att hjälpa oss andra som mår dåligt och jag fortsätter att hoppas på att det snart dyker upp en person inom vården som förstår sig på dig mer. Det är inte fel på dig, det är fel på vården! kramar <3

2015-12-14 @ 21:52:06
URL: http://tictactoe.blogg.se

Postat av: Amanda

fy fan vilket jävla bemötande :/

2015-12-24 @ 22:16:33
URL: http://amandacarlberg.se

Trackback