Övergivenhetens känslor slår över
Svälten tar dig ingenstans.
Svälten tar dig ingenstans.
Kan tänka mig att du känner dig ensam eftersom du inte har fått den vård och det bemötande som du behöver och förtjänar. Men du är inte ensam!
Kroppens vilja att överleva är starkt, även om psyket inte vill så vill kroppen överleva och ser till att försöka få det lilla den kan få. Det handlar inte om hur stark man är. Och ska man snacka om stark så är det ju att äta även om du inte kan se det så.
Tack för all information, ska fråga mottagningens reception när jag kommer dit på fredag. Ja, den diagnosen innehåller tyvärr många fördomar och skulle det vara så att jag verkligen tyckte att den stämde in på mig så skulle jag kunna tänka mig ha kvar den men den har aldrig känts rätt och då blir det bara fel om folk som inte känner mig utgår från den diagnosen.
Tack för tipset om att man måste förbereda sig lite, jag känner mig lätt kränkt så får ta det med en nypa salt oavsett vad det står så är det bara enskildas subjektiva uppfattningar.
Skolsköterskan ville väl bara hitta en lösning på att jag vägde för lite men det blev bara förvridet i min tolvåriga hjärna och hade jag inte funderat så mkt på detta med mat innan så blev det värre därifrån men det kan man ju aldrig veta och det är väl bra att de är uppmärksamma på att fånga upp personer som visar tecken på en ätstörning.
Du är inte vek. Någonstans. De flesta hamnar där förr eller senare. Jag har också gjort det i perioder. Ingen viljestyrka i världen hjälper när man har en utsvulten kropp. Det är kroppens sätt att överleva.
Men jag känner igen ensamheten. Och rädslan. Rädslan av att inte ha kontroll. Jag önskar så att du kunde få vettig hjälp snarast. Det är uppenbart att din kropp skriker efter hjälp.
Kram
