Femton tjugo är jag på plats i det där väntrummet som jag inte vill vara i. Som ger mig rysningar. Som ironiskt nog har gigantiska fiskar i akvariet jämfört med psykiatrins småfiskar. Ungefär som att stora delar av dom anställda är minst sagt på den övre halvan av normalviktsskalan eller har passerat ut på andra sidan. Inte så att dom är sämre människor för det. Det är bara svårare att som viktuppgångsfobiker tro på deras metoder när dom själva avspeglar ens värsta rädsla samtidigt som dom försöker övertala en om att det krävs precis hur mycket mat som helst för att gå upp.
Psykologen var sen så jag blev sittande där länge i total tystnad med min läkare mitt emot.
Sedan började det. Mötet jag inte ville ha, mötet jag inte ville delta i. Överhuvudtaget. Som jag försökte slippa och som jag hade låtit bli att gå på om jag inte varit så plikttrogen att jag inte kan hantera att utebli när jag förväntas vara någonstans. Redan när jag gick över tröskeln till rummet vill jag vända och springa ut. Bort, långt bort. Men jag är duktig så jag bet ihop. Tog av mig skorna och placerade mig ihopkrupen på en stol med huvudet gömt bakom muren av knän och armar. Mina vanliga psykmänniskor är vana och började mötet. Dom andra blev ställda. Och skulle högljutt analysera och fundera över meningen och betydelsen i mitt agerande. Dom hade fel.
Första halvan av mötet var den dominerande känslan och det som sas huruvida det blir nu, nyss eller strax jag blir inlagd och om det blir psyk först eller inte. Om det blir med eller utan vårdintyg. Sedan gjordes en kort somatisk undersökning. Efter en halvtimmes möte där min ångest praktiskt taget rann ur öronen där jag satt och kämpade mot varje millimeter avmin kropp som inte ville annat än att fly. Springa ut genom dörren och inte stanna förrän benen inte längre bär.
Blodtryck och puls var okej och fingrarna var bara lite kallare än läkarens.
Så jag var frisk. Remissen dras tillbaka. Jag tas ur kön till slutenvården. Den där fina vårdkoordinatorn var nöjd, glad och strålande som en sol när hon fick chansen att korta kön litegran.
Båda läkarna lyckades med konsstycket att berätta att jag väger mycket. Jag ombads svara på vad jag vägde och jag skrev ner det varpå min läkare reagerar med "det låter mycket" och scäläkaren undrade om man verkligen kan lite på en patient som kanske inte ens riktigt vill ha vård. Senare konstaterade hon att ja, det är ju stor marginal tills det är farligt. Tack. Då vet jag.
Vad som inte fanns med i bedömningen överhuvudtaget var:
-Det faktum att jag på knappt tre månader gått ner femton kilo.
-Under den perioden levt på frukt och te samt kaffe. I dagsläget får jag i mig två frukter om dagen.
-Att eventuellt övrigt ätande ger mig hyperventileringsångest, själskramp och generar självskador.
-Hur jag rent fysiskt mår (förutom puls och tryck). Som att jag är yr konstant, fryser och inte kan sova.
Så, jag lämnade provtagningsremissen på bordet och lämnade så fort jag kunde när dom ansåg att vi var klara och avslutade. Det kändes synnerligen onödigt att lämna blod när jag för det första inte ska ha mer kontakt med dom och sen är frisk. Jag kom nästan ner för alla tre trappor innan jag inte kunde hålla ihop längre. Sittandes på golvet, ihopkrupen och gråtandes satt jag och ville ingenting. Helt tom. Och folk gick förbi bakom min rygg.
Tills det var någon som stannade. Någon som la en hand på axeln och sa till sina kollegor som var på hemväg att jag tar det här, det är lugnt, jag har inte bråttom. Någon som vägrade gå, som vägrade låta sig nedslås av min brist på svar. Som till slut fick mig på fötter, fysiskt och ut ur helvetesbyggnaden och gav mig sitt nummer och sa åt mig att ringa imorgon för att höra vem hon var och hur hennes del av scä fungerade. Den ansträgningen är mer än många gör. Jag är tacksam att hon kom förbi.
Sen stod jag där, på trappan, med ångest som gjorde mitt huvud till en konstant snurrande mixer med en flytande geggig massa istället för en fungerande hjärna. Med en oförmåga att få ihop en tankekedja längre än två stavelser och en väldigt stark impuls att ja.. avsluta helt. Snubblandes genom snöslask med tårar i ögonen och panik och ångest överallt och inte en vettig tanke i huvudet. Jag försökte fördröja hemkomsten lite för att inte göra något överilat ensam hemma. Väl innanför dörren tog det sju minuter innan jag var mitt i ett blodkaos. Som jag inte skämdes över, som jag inte ångrar. Självskador ska inte på något vis höjas, ska inte rekomenderas, ska inte göras till något fint och vacker är inte bra. Men, det finns men här också, jag valde mellan självskada och tömma lägenheten på piller och dra i mig rubbet. Det var skära eller döläge och jag vet att alla runt föredrar att jag finns kvar. Kanske hade jag i en annan situation en annan dag kunnat och orkat ta en annan utväg men igår fanns det inte.
Sen var det jouren i telefon och skjuts till akuten och ihoplappning och sen blev jag hemsläppt och klockan midnatt åt jag för första gången på hela dagen. Inte för att jag var hungrig, inte för att jag var sugen. För att se om det kunde få mitt hjärta som körde sambadans att lugna sig lite föratt underlätta insomning. Dom hade kunnat lyssna då... dom som tycker att jag är frisk. Hoppa ett slag slå två på en gång... det är ungefär den melodin jag har haft sedan igårkväll.
Men jag är så jävla frisk och nu är det dags att sluta gnälla och klaga. Mot alperna, skidåkning, social samvaro och förväntan om att jag ska äta som en normal människa. Och komma ihåg att nästa gång någon försöker få mig på den här typen av möten så ska jag inte gå. Jag mår inte bra av det.
