uppfortsomfan

Historian om etthundra gram choklad

Efter en långlång lördag på husdjursmässan där jag stor upp ungefär sju timmar i sträck och pratade med vad som kändes som en miljon barn och föräldrar och andra kom jag hem och mådde ungefär som något en fiskmås kan tänkas spy upp. Och åt choklad.

 

Nu vill jag på en gång säga att jag vill inte ha ett ord i beröm för det. För det finns inget berömvärt i det, det finns inget positivt och jag kommer att bli arg, grinig och ta illa upp om någon säger att det var bra. Det är att förminska hur jag känner mig runt situationen och hur jag upplever sådana händelser. För mig. För andra kan det vara annorlunda men jag får alla taggar utåt och vill huggas med machete när jag får höra att det är bra att jag vågat göra något sådant när följderna och effekterna blir vad dom blir.

 

Så, jag åt chokladen. Fick sådan tokångest att huvudet snurrade och jag kastade mig ut på en ångestpromenad som i vanliga fall lugnar mig någorlunda men allt blev värre och jag fick vända efter tio minuter för jag kunde inte hantera mig själv. Hemma fick jag tokspel på mig själv och att det ens finns choklad i mitt hem och hade ett utbrott och uppmanade sedan min kära make att ta hand om eländet och slänga det eller gömma det medan jag satte mig i badrummet med allt vatten rinnande på full effekt för att inte ens ha möjlighet att höra vart den tog vägen. Därefter spenderade jag en halvtimme sittandes på badrumsgolvet hyperventilerande, sedan ytterliggare en halvtimme liggandes i fosterställning med kramp i själen och kunde inte få fram annat än smärtgryende. Sedan hade jag en kväll där inget stod still i skallen och jag önskade att jag varit död, när jag bittert konstaterade att dom benzotabletter en desperat läkare skrev ut i höstas inte räcker för att försvinna.

 

Och så finns det människor som inte förstår varför jag självskadar.

 

Det är min historia om etthundra gram choklad.

 

 

Då låter jag bli att säga att du är bra, eftersom du inte vill höra det. jag vill helst inte styckad av en machete. Även om jag kanske skulle vilja det ibland. Bara för att, liksom du, få försvinna väldigt mycket på en gång.

Du har rätt där, det är så skönt att komma till en plats där allt känns okej, så bra det kan kännas och att jag kan slappna av från allt. Ett sår på sju dagar känner jag får duga som "okej" just nu. Inte för att det blev några fler dagar när jag kom hem igen, men det är ju en annan sak.. :S
Jag älskar den vännen jag har nere i gbg, vi har upplevt så himla mycket tillsammans och det är tacksamt att hon härdat mig i snart tio år.
kramar

Etthundra gram är verkligen ingen mängd som ska ge ångest.

Själv håller jag på att försöka lära mig att ha kladdkaka hemma utan att äta för mycket av den. Det går sådär... Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag kan kompensera. I det här fallet så känns det mest bra.

Fy fan för ätstörningar! :-(