På golvet
Heltäckningsmatta. Vem tusan fattar beslutet att lägga in heltäckningsmatta på en mottagning där folk kommer och går med sina ytterskor hela dagarna. I ett land där slaskgegg är mer regel än undantag stora delar av året. Till råga på allt är det en ljus matta. Så skiten syns ordentligt.
Jag sitter där. Mellan två stolar, ihopsjunken på golvet. Jag har inte ens orkat ta av mig skorna som jag brukar. Totalt utmattad och sönderkörd. Pannan lutar tungt mot den mjuka varmgula fleecetröjan på underarmarna som är hårt lindade runt knäna. På den där heltäckningsmattan. Den är rätt hård och rivig men jag orkar inte riktigt bry mig.
Konversationen är trådig och seg som överkokt kola. Men jag menar varje ord jag säger.
"Så vad är det du vill?"
"Sluta vara så jävla duktig så jag kan få dö."
"Det är det du vill, dö?"
"Ja."
Jag svarar med eftertryck. För nej, jag orkar inte. Jag vill inte. Det finns inget kvar. Jag har saker som borde vara värda att finnas för, som borde betyda massor men jag känner inte. Det jag känner är ångest och total hopplöshet och uppgivenhet. Det är min plikttrogenhet och duktighet som gör att jag sitter där. För man ska inte ta livet av sig. Och jag är så satans äckligt duktig.
Men ni vet. Det är jag.
Så jag får gå hem utan fler frågor.
Så blir det torsdag. Och jag äter två chokladbitar och sedan är det kört. Min kropp är totalt under isen och så utsvulten att om jag börjar så fortsätter jag. Det går inte att neka den vad den skriker efter. Det är inga jättemängder egentligen. Inte direkt mer än jag ska få i mig. Bara inte utspritt på en hel dag. Men det finns inga ord som kan hjälpa. Ingenting som kan lindra ångesten. Ingenting som kan få mig att sluta gråta och vilja försvinna.
Och jag orkar inte berätta det för det jag får, från alla, både folk som läser här och vården, det är beröm. Beröm för att jag hetsäter? Beröm för att jag är så sjuk att jag inte kan kontrollera min stackars söndersvultna kropp? Beröm för att jag gör något som är lika sjukt som att svälta? Beröm som får mig att bli galen av ilska. Beröm jag inte vill ha.
Så jag fortsätter gråta och inte ha en aning om vad jag ska göra för det är ju jag som är fel. Jag måste göra saker jag inte orkar och därmed inte gör och då blir det inte på något annat sätt.
Kommentarer
Postat av: TicTacToe
Jag vill tro på att det en dag vänder och då kommer man tacka sig själv för att man inte gav upp. Lev för andra tills den dagen du kommer att leva för din egen skull <3
Postat av: Helene
Frustrerande att få beröm vid "fel" tillfällen. Men att hetsäta vid svält är väll varken duktigt eller sjukt beteende egentligen. Det är väll mer naturligt. Hoppas verkligen du börjar äta regelbundet igen.
Svar:
uppfortsomfan.blogg.se
Postat av: Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
Vården är så himla sjuk som inte göra något åt ditt mående. Snälla Hanna, ät, börja med något. Vad som helst. Eller köp juice och drick i alla fall.
Trackback
