uppfortsomfan

Helt plötsligt en dag är jag där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Det där jag var så säker på att jag inte skulle göra. En måndag i november har jag gjort det där jag inte skulle. Det jag sagt att så dum är jag inte så jag gör det. Det var jag. Nu är jag hemma och har fortfarande inte riktigt greppat att det skulle vara allvarligt. I papperskorgen ligger kolflaskor och nålsättningsskräp och påminner om hämtning med blåljus. Timmar på akuten med provtagning och motgift och sedan avdelning och mer medicinering. För att skydda levern. Två psykbedömningar och frikänd båda gångerna. Sent igårkväll hade allt gått in i kroppen och jag fick åka hem. Jag har fortfarande inte förstått att det är farligt. Jag känner ingenting inför det faktum att det kunde gått illa. Mest en axelryckning och ett jaha. Jag vet inte om det är för att jag inte vill förstå eller för att jag inte har ork att bry mig, att det är lite sak samma vad som händer bara jag får fly. Om jag är en fara för mitt liv? Ja. Ja, uppenbarligen är jag det. Jag är också immun mot vårdintyg.