Igen, igen, igen
men åh, jag känner så igen mig i det du skriver. Jag tog också överdoser hela tiden, in med ambulans, till sjukhus och sen psyk, och sen hem igen och så började det om igen. Inte kul.. och inte bra alls. Jag fattar inte hur dem bara kan skicka hem dig. Att de inte kan förstå hur dåligt du mår. För jag kan se och läsa att detta är inte bra för dig och jag önskar så att du kunde få må bra! Och det menar jag verkligen.
Hanna, om du fick välja fullständigt fritt, hur skulle du önska att din vård såg ut? Om du kunde designa vården helt utan begränsningar i vad som realitstiskt finns, typ av vårdpersonal, kompetens, längd på vården, ekonomi, geografisk plats i Sverige eller utomlands (något speciellt ställe du skulle vilja till?) osv, vad tror du skulle kunna hjälpa långsiktigt på allvar?
Jag frågar av verkligt genuint intresse för att jag bryr mig.
Fy fan att du ska må då dåligt! Lider med dig. Kan inte vården hjälpa dig på något sätt? Är ju fan deras jobb. Blir så arg. Du ska inte behöva må så dåligt. Massa kramar!!
Jag hittade din blogg av en slump för rätt länge sen, har kikat in här ibland sen dess. Jag hoppas nog att jag någon gång ska få läsa att du hittat en lösning och blir bättre. Många gånger när jag läst har jag haft lust att kommentera, men känner att det kanske bara blir dumt, vi känner ju inte direkt varandra. Hoppas du inte har något emot att jag skriver lite nu.
Förstår jag det rätt att överdoserna inte är regelrätta självmordsförsök utan snarare en variant av självskadandet? Och om det skulle skita sig så får det bli så, lämna det lite till ödet att avgöra utgången? Men du har aktivt förhindrat en allvarlig utgång själv hittills? Precis som du aktivt tar hand om dig själv, söker sjukvård, efter att du skurit?
Varför självskadar du? Dämpar det ångest, hur? Är det smärtan i sig, tryggheten i omhändertagandet som sker efteråt, är det ett sorts sätt att bekräfta både för dig själv och omvärlden det som inte riktigt går att förmedla till andra, hur dåligt du faktiskt mår?
Är det möjligt att distrahera och undvika att det slutar i självskada, eller blir det bara som att trycka på pausknappen och sen måste det få utlopp i alla fall?
Något jag ofta undrar över när jag läser din blogg är vart dina anhöriga finns i allt det här. Fast jag tänker mig att de nog finns där, men att du kanske inte vill nämna dem nödvändigtvis. Eller kanske vill du bespara dem och undviker att involvera dem alltför mycket? Det känns som om du alltid skulle behöva ha någon med dig, på akuten, på utvärderingar, hos psykologer och läkare. Någon som vet precis hur det är och som kan föra din talan i de svåra situationerna. Jag får intrycket att du inte riktigt kan göra det själv då, fast du utrycker din situation så väldigt talande här.
På bloggen utrycker du ofta besvikelse över vårdens brist på omhändertagande, men samtidigt tycker jag att jag mer än en gång läser att du närmast aktivt undviker att verbalt förmedla ditt behov av hjälp. Du påtalar inte behovet, utan lämnar det till läkarvetenskapen att själva komma på att du inte är frisk, fysiskt och psykiskt. "Ha! Vilka loosers, här har jag svultit mig till nästan hjärtsvikt och trasat mig sönder och samman och de kunde ändå inte hitta något fel på mig!"
Dessvärre är de flesta läkare tränade i att lita på att patienten själv förmedlar sina behov, och gärna att man står på sig lite också. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk brukar man ju säga, tyvärr inte helt utan sanning. Med resursbrister, kompetensbrister och rent-allmänt-allt-möjligt-vårdbrister så är det inte konstigt, från mitt perspektiv när jag sitter här och läser, att de inte tycker de kan göra något mer utan säger tack för den här gången och på återseende när det skiter sig igen.
Du är immun mot vårdintyg brukar du skriva, men med tanke på lagen och hur vården ser ut och hur du framställer det kan jag förstå varför du inte tas i förvar eller varför du slipper ut fort igen. Ärligt talat vill du väl inte ha vårdintyg? För mig låter det som en resultatlös kontraproduktiv förvaring. Om man själv lägger in sig, finns det möjlighet till bättre vård då? Vad har man för möjligheter när det gäller sådant? Är vården obefintlig överallt, tror du att det finns en sluten miljö där du skulle kunna bli bättre, eller blir det bara värre då? Själv tror jag ju att längre sluten vård aldrig är bra egentligen. Bara i perioder omväxlande med hemgång i sådant fall. Meningen är ju att man ska lära sig att fungera ute i livet utifrån de förutsättningar man har, inte att man ska lära sig att fungera på en institution.
Flera gånger har du skrivit om uppgivenheten, bristen på rätt bemötande och bristen på rätt vård. Ibland har du nämnt hur någon enstaka i vården har tagit sig tid och sitta ner med dig, prata och bara vara och ge stöd. Undrar om inte det är en nyckel i det hela. Att någon inom vården ser dig, tar sig tiden, ger den där tryggheten vi alla behöver, ser allt det som är bra och allt det som inte fungerar, potentialen såväl som den nattsvarta smärtan. Skulle nog inte vara så dumt om vi alla hade en sådan perso
Man får inte skriva hela romaner tydligen ;)... här kommer resten:
Skulle nog inte vara så dumt om vi alla hade en sådan person. Du är smart och jag tror du har stor självinsikt, men det hjälper inte alltid att bara förstå en situation intellektuellt. Jag tror inte du klarar att se dig själv objektivt rent emotionellt. Jag undrar om du har väldigt höga krav på dig själv? Du är skärpt, borde veta bättre, borde vara kapabel, borde kunna prestera, har en himla massa potential som aldrig får komma fram på grund av de psykiska hindren. Vilket misslyckande! Är det något som låter bekant? Att känna så är förståeligt men förmodligen ett av de allra största hindren för att kunna bli bättre.
Varför vill du inte medicinera (i kombination med annan behandling)? Såg att du prövat på det förut. Vad avskräcker?
När man har ett komplext psykiskt problem (som ju faktiskt också kan ha rent fysiska orsaker, kemi, anatomi och sådant) så är det uppenbart kämpigare än om man söker vård med ett väldefinierat skolboksexempel till sjukdom. Tyvärr så är ju nästan allt mentalt krångel komplext. En blandning av många saker på en gång. Att bara behandla en eller två saker åt gången, som t ex en ätstörning, och strunta i resten fungerar så klart aldrig. Utan att vara läkare, och jag har ingen personlig erfarenhet, men när jag sitter och läser känns det som om ätstörningar bara är ett symptom på annat som skramlar och skaver? Äta bör man annars dör man, så enkelt är det ju, och man mår bara ännu mer skit på vägen om man inte äter. Det blir som en ytterligare form av kontrollerat självskaderi. Bota ont med mer ont? Dålig devis som uppenbarligen inte fungerar. Men det vet du ju redan. Här önskar jag att jag kunde klämma till med vad som skulle fungera. Lösningen med stort L. Som jag förstås inte vet vad det är. Jag misstänker att det nog snarare är mängder av små pusselbitar som sakta ska läggas ihop med tid och livserfarenheter (saker förändras när man blir äldre) tills pusslet blir helt eller i alla fall tills man kan se vad bilden föreställer ;).
Jag vet inte riktigt varför jag suttit och skrivit ner denna tegelsten till kommentar. Men det var väl uppdämt efter att intresserat ha läst din blogg en tid. Du skriver förbaskat bra. Om inte annat fick jag i alla fall skriva av mig!
Har du någonsin funderat på att skriva en bok? Något skönlitterärt menar jag då. Du har verkligen ett skönt sätt att utrycka dig i skrift. Kunde det måhända bli en alternativ värld att fly in i, en mer konstruktiv värld, de stunder när den riktiga rämnar? Ett kravlöst bokprojekt. Publicerar du något köper jag det direkt!
