uppfortsomfan

Fjorton dagar kan gå fort, fjorton dagar kan försvinna innan dom har hunnit märkas och innan dom hunnit lämna avtryck. Det kan också vara en mindre evighet. Det kan hända så mycket att du inte hinner med. Inte förstår.

 

På fjorton dagar hinner ovattnade blommor vissna.

 

För ganska exakt två veckor sedan blev jag utskriven från psykavdelning efter mitt andra vårdintyg på kort tid och min första intox. Knappt två dygn efter att jag vinglade in på akutmottagningen stöd mot en gröngulklädd släpptes jag hem. För jag ville inte vara kvar.

 

Följande två veckor har varit kaos. Fyra gånger till har jag legat avtrubbad och trött på en brits på akuten, blivit stucken i och petad på. Jag har lärt mig saker som jag inte borde behöva lära mig. Jag vet hur kol smakar, jag har lärt mig sova med sladdar fasttejpade över kroppen och pipande övervakning från andra. Jag har förstått hur illa psykiatrin är efter att ha sett hur den somatiska vården är. Bara det faktum att kuddarna inte består av fjorton väl ihoptovade vaddbollar är häftigt. Eller att dom inte glömmer bort att patienterna ska äta. På psyk där dom, förutsatt att dom ens smygkikat i journalen, vet att jag har problem med mat kan jag gå utan att äta i flera dagar utan att det är någon som lägger märke till det. Jag tror jag blev tillfrågad om frukost sex gånger en morgon på mava.

 

Två veckor där jag knappt varit ensam för den mest älskade är rädd. För jag mår så dåligt. Måndagen efter fredagen när jag blev utskriven pratade han med sin chef och blev mer eller mindre hemskickad att jobba hemifrån och hålla koll på mig. Sedan dess har jag haft sällskap mest hela tiden. Idag är första dagen jag är ensam hemma och det är bara några timmar nu på morgonen. Efter min sjukgymnasttid blir jag upphämtad.

 

Jag har också blivit nekad behandling. Vilket gör mig ledsen och frustrerad. Bortsett från att jag hade någon liten förhoppning om att det skulle ge mig något så är det rätt tråkigt att återigen bli nekad när jag faktiskt vill ha något. Jag känner att jag blir uppmålad som en total vårdvägrare och det är ju inte helt sant. Visst, jag nekar behandling med antidepressiva och jag vill inte gå i gruppbehandling för sälvskador. Båda med argument som inte är dumma. Antidepp är pga tidigare dåliga erfarenheter som inte gör det värt risken (diskussion om det undanbedes jag för den med vården) och grupp för att jag helt enkelt inte på en enda fläck behöver fler sammanhang med sjuka människor. Jag är ledsen men att bunta ihop en grupp tjejer (det är ju oftast det) med personlighetsstörning och självskadebeteende och tro att det inte triggar skiten ur en är.. för mig i alla fall obegripligt. Det är ju lite i sakens natur att någon alltid ska vara värst. Om jag har provat det förut och kan tala av erfarenhet? Nej, men jag har provat inneliggande ätstörningsvård och det är ungefär detsamma. Sitt och ät och prata om mat tillsammans med andra sjuka. Jo men visst, det påverkade mig otroligt negativt. Det var sjukligt svårt att inte vilja se ut som dom smalaste. Förutom att jag inte gillar grupper och inte kan hantera hemuppgifter utan att bryta ihop då.

 

Hur som, jag blev nekad behandlingen för att min problematik är så komplex. Min samsjuklighet gör det svårt att veta vad som är primära och vad som är sekundära problem och det blir svårt att svara på huruvida behandlingen har effekt (vilket hon inte riktigt trodde heller). Det blir svårt när det är så komplext sa hon. Svårt? Ja troligen. Men.. alltså.. testa att vara personen med komplex problematik som ingen vill ta i med tång. Prova att vara den som ingen vill behandla för det är alltid något dom anser är värre än just den problematiken dom ska behandla, eller något dom anser står i vägen för deras behandlingsupplägg. Prova det en dag eller en vecka så kan vi återkomma i diskussionen om vad som är svårt och inte.