uppfortsomfan

Tisdag. Möte med mina två öppenvårdskontakter. Många frågor, mycket jag måste svara på, veta hur jag vill, vad jag vill. Ta ställning till det ena och det andra. Försökte men vet varken ut, in eller något annat håll för den delen.  Gråtfärdig och trött och hem och sova.

 

Onsdag och ny ångest. Ohanterbar jävla skitångest som äter sönder tankarna, kroppen, allt.

 

Tog mig inte till samtalet.

 

Mådde ännu sämre. Panikringde psykologen som var upptagen.

 

Flippade ur totalt, självskada.

 

Sen hamnade jag på nya nivåer av destruktivitet. För många piller och ambulans och akut och hela fanskapet. När jag kvicknat till lite efter ett par timmar var det psykkonsultation och vårdintyg. Drogad och trött fick jag sova på obsavdelningen. Träffade en underläkare som inte kunde bestämma sig för vad hon skulle göra och överläkaren kom in. En av få kvinnliga läkare jag har full respekt för. Hon ville inte låta mig åka hem. Hon sa att hon vid ett par tillfällen släppt hem människor som därefter begått självmord. Hon ville inte göra det igen.

 

Så upp på avdelning. Delat rum, självklart, det är ju mycket patienter och ont om plats. Bara det att jag inte kan hantera det alls. På något sätt. Total ångest men jag bet ihop allt jag kunde, inte störa rumsgrannen. Inte vara jobbig, inte trigga, inte påverka. Det gick ett tag. Sedan rasade jag ihop i en ny kaninteandasångestattack i ett hörn. Personalens reaktion? Där kan du ju inte sitta, är det inte bättre att vara i sängen. Tänk på att du har en till i rummet, du stör henne. När jag inte kunde svara försökte dom få upp mig från golvet. Jag var såpass panikslagen att jag skrek när någon försökte röra mig så när dom slutligen helt sonika lyfte upp mig från mitt trygga hörn fick jag totalspel och skrek och hade mig. Jag blev tillsagd att sluta bete mig barnsligt. Det var tydligen inte vuxet att göra så.

 

Efter timmar av ångest och utmattning somnade jag för att vakna till en fredag och läkarsamtal och avskrivet vårdintyg med ännu färre frågor än senast och hemgång. Hann spendera en timme hemma innan jag tappade kontrollen över ångesten och tog min livs andra överdos. Två dagar efter den första. Eftersom det jag tog inte var våldsamt väldokumenterat hamnade jag på övervak på en av medicinakutens vårdavdelningar. Ny psykbedömning. Läkaren pratade länge och sa sedan att han inte ansåg sig ha underlag att skriva vårdintyg utan gav mig valet att lägga in mig frivilligt eller gå hem. Så jag åkte hem när jag ansågs fysiskt stabil.

 

Lördag var nytt besök på akuten men sårskada och rörigaste jag sett, någonsin. Inte patientantalet eller patienternas beteende (trots löndelördag) utan läkarens beteende. Hon verkade disträ och ha exakt noll koll på allting. Jag mådde för dåligt för att kunna hantera att sitta i väntrummet nära rummet där skalpellerna förvaras oinlåsta så jag vandrade korridoren fram och tillbaka i timmar innan det blev min tur. Äsch tejpa var hennes omdöme och jag orkade inte bråka så det gjordes. Ett par timmar senare började tejpen lossna och jag kommer få ett asfult ärr. Tur att jag inte bryr mig så värst om sånt.

 

Idag är allt lika jävla illa och det enda som hindrar mig från mer destruktivitet är en raserad mage.