En ondsag. När jag rasar. På golvet hos samtalskontakten orkar jag inte hålla ihop längre. Det är en liten sak, en så liten sak som sticker hål på mig. Men den gör det med besked.
Jag sitter på golvet, skakande, vaggande, vibrerande. Tappar känslen i händerna. Ångesten är större och starkare än jag. Många gånger större. Jag hör att han pratar men jag kan inte svara. Jag kan inte prata, inte tänka, inte andas. Han hämtar psykologen som sätter sig bredvid mig på golvet och lägger en hand på min axel. Han pratar med mig. Jag svarar inte för ångesten berövar mig allt där och då. Det dyker upp en läkare.
Som sätter sig i en stol. Det minns jag att hon sa, för hon hade ont i ryggen och kunde inte sitta på golvet.
Vad kan vi göra för dig? Vad vill du att vi gör? Hur ska vi lösa det här? Hur tog du dig hit egentligen?
Samtalskontakten förklarar att jag högst troligen som alla andra gånger kommit med buss och tunnelbana och hållt ihop mig på vägen men i rummet känner att jag kan visa hur det egentligen är.
Du måste ju prata annars kan vi inte komma fram till något. Det är ju bra att du känner att du kan visa hur de tär men vi stänger ju snart så här kan du ju inte bli sittande. Du förstår väl att du behöver prata för att vi ska kunna samarbeta?
Där sitter jag alltså och skakar.
Hon skakar ju, stackars liten sa psykologen innan han var tvungen att lämna rummet.
Och läkaren gör mig till ett praktiskt problem. Du kan ju inte sitta och må dåligt på vårat golv det är ju jobbigt. För vi ska stänga och då får du rycka upp dig och sluta må såhär. Det är vad jag hör i hennes ord och hennes röst. Ingen lösning, ingen handling, bara anklagande. Framför henne sitter en patient som är väl känd för att ha svårt att prata. En patient som uppenbart mår mycket dåligt och det hon känner är bäst att göra är att skuldbelägga patienten för att denne inte pratar oh dessutom har mage att få ångestattacker på deras golv så nära stägning.
I ångesten samlar jag på mig tillräckligt mycket frustration och ilska för att kunna klämma ur mig ta bort henne med skakande röst. Nej, nej hon kan inte lämna. Inte ge över ansvaret till samtalskontakten som gjort helt rätt i att hämta henne. Men hon kan tänka sig att ge oss ett par minuter om jag vill prata enskilt med honom så hon går iväg för att ta ett glas vatten.
Han säger något jag inte hör. Jag försöker andas, stänger av, stänger ner. Reser mig i en dimma och gör allt för att inte falla ihop och går sedan därifrån. Snubblar genom korridoren och lämnar stället. Panikpromenerar tills jag inte orkar ta ett steg till. Sjunker ihop, samlar ork och åker hem och gör mig illa.
Efteråt undrar alla jag känner hur någon kunde låta mig gå därifrån när dom vet hur situationen är. Hur jag mår och vad jag tänker.
