uppfortsomfan

En vecka borta. En vecka med bit ihop tills huvudet sprängvärker. En vecka borta och nya sängar varje kväll och en avgrundströtthet i kropp och själ. en tung vecka. Förvisso med fin utsikt och utomhus och gå. Det är bra. Men det låg en tung och fuktig ångestfilt över precis allting.

 

Väl hemma var det pang bom rakt ner i helvetet. En måndag som jag praktiskt taget sov mig igenom. Avbokade sjukgymnastbesök och orkade inte alls med att vara människa på något vis. Sen kom tisdagen. Lyckades träna på förmiddagen och sen brakade det loss, dök upp på min psykologtid med trasig hud och ett totalrasat psyke. Det tog tjugo minuter innan han hämtade jourläkaren och inte lång tid innan hon bestämde sig för att skriva vårdintyg. In, livrädd. Alltid livrädd, paniskt rädd för vad dom kan bestämma sig för att göra med mig när dom tagit rätten att bestämma ifrån mig. Ett par timmar på en galonbrits beglodd av halva personalstyrkan från deras glasbås oh fem minuter med en läkare senare var jag på nästa akut för att bli ihoplappad. Samma läkare som fredagen innan. När han fick reda på att jag varit där redan dagen efter han skickade hem mig såg han ut att vara både ledsen och ångra att han gjort det.

 

Upp på avdelning och den vanliga rundan med "nej circadin och melatonin är inte samma sak"diskussionen och ingen medicin eftersom jag inte hade hela burken med mig. Jag förstår reglerna, dom ska veta vad dom ger... synd bara att jag som kom in oplanerat och oförberedd blir den lidande. För att jag inte vandrar runt med en hel burk insoningstabletter i fickan till vardags.

 

Kass sömn i kass säng och läkarmöte och hjärnan inställd på hem. Det spelar ingen roll hur mycket jag rent intelligensmässigt kan förstå att det ibland kan vara så att inlåst är rätt just då, jag är inte smart nog att kunna ge mig. Så fort någon slår igen dörrarna bakom mig är paniken så stor och mäktig att jag kan göra ungefär vad som helst för att komma ut. Så jag gräver fram några vettiga ord, jag försöker hålla rösten normal, säga rätt saker och undvika att säga fel. Fast den här gången behövdes ingen större ansträgning. Efter ungefär samma frågor som jourbedömningen veckan innan.. vem är din ordinarie läkare, när hardu nästa öppenvårdstid osv... avskrev han vårdintyget och jag fick åka hem. Inga frågor om något som är av vikt egentligen, inget om suicidtankar, om självskador om mående. Eller ja, han nöjde sig med svaret att jag var trött och ville hem. För mig som ägnat en natt och morgon åt att inte bryta ihop och mest bara varit skiträdd och ledsen, ensam och ångestfylld var det finfint att få gå hem så fort som möjligt. Så jag kastade mig mer eller mindre ut och åkte hem.

 

Hur han resonerade vet jag inte för varken jag eller dom jag pratat med runt mig förstår hur jag kunde bli utsläppt. Mitt mående är katastrof. Jag orkar inte ens försöka beskriva det. Jag harinte lust att vara och finnas, jag har totalt slutat kämpa mot självskador för det är skitsamma. Det ger mig lite lite lugn om så bara för ett par minuter och dom andetagen är värda allt. Det tog nog två timmar hemma innan jag hamnade där igen. Inte så det behövde ses över men likafullt destruktivt. Försökte andas mig igenom gårdagen men nej. Dödstrött av att under hela dagen göra två saker, ta hand om illrarna på morgonen inklusive sopa golv och sen åka till stan och sitta på en trapp och prata. Det fick mig alltså att se i kors av utmattning.

 

Och hålla emot ångestens vilda skirk, näe ingen kraft alls till det och synnerligen likgiltig och hej hej samma läkare för tredje gången gillt. Eller ja, jag fick träffa den sprillans nya at-läkaren men hon kunde inte bedöma vad hon skulle göra så han fick kallas in på konsultation och undervisa om när det ska sys och inte. Han är trevlig, det ger bonuspoäng. Han frågade om dom kunde göra något, sa att det blir ju jobigt när man ses så ofta för han börjar ju bry sig, vill göra något. Det är ännu mer bonuspoäng på att han kan förstå att ångest är en anledning till att ge sjukresa om den är för vidrig. Det är få som gör det. Dom flesta skickar mig att lösa problemet själv och ger blanka fan i om jag promenerar två mil hem eller bryter ihop utanför entren.

 

Så, hemma. Trasigare än trasigast i inombordet och bara så less. Så trött. Så... uppgiven.