uppfortsomfan

Fumliga fingrar. En värld som lutar och tippar fast jag sitter stadigt i sängen. Ord som inte sammarbetar, tappar dom, kommer ut fel. Långsam. Yrsel när jag ställer mig upp som inte går över så där som den brukar. Trötthet. 

 

Så går det när man är dum. När inte en enda gnutta ork finns för att orka slåss mot tankar som förgör. När man bara faller handlöst utan att försöka bromsa. När man trots att det är tydligt och helt klart vart det leder bara sitter och låter det hända. För kamplusten är borta. För energin och hoppet är förlorade sedan länge. Så går det när man blivit utbränd av att vara sjuk. Det finns inget över för att slåss, det finns inte ork kvar för att kunna hantera ångesten en ny kamp innebär. Så går det när man är dum och vet hur illa det är men bara sitter och tittar på men tom blick och hopplöshet i blicken.

 

Jag är så trött. Jag väntar på kollapsen, att gå sönder helt. Jag ser den komma skenande som ett godståg där jag stitter mitt mellan skenorna på rälsen och inte orkar flytta på mig. Det låter så jäkla dumt. Jag är ju smartare än så. Men jag orkar inte. 

 

Jag har vikten på min sida, det kommer dröja många kilon innan någon oroas. Innan det blir farligt. Innan någon tvingar mig att gå igenom ångesten jag inte orkar, faktum är att jag undrar om det inte skulle vara det som till slut driver mig över gränsen och får mig att ta fram dom paner jag har..

 

Just nu räcker min energi och mitt driv till att få i mig den där sabla näringsdrycken en gång om dagen. Mer går inte. Mer orkar jag inte.

 

Så går det när man är dum.