uppfortsomfan

Det var nog så här i efterhand med lite perspektiv på saker och ting inte så vidare värst att släppa hem mig förra onsdagen. Jag tog mig igenom torsdagen med nöd och näppe. Halva fredagen. Sen gick det åt skogen. Igen. Blåljus, motgift, vårdintyg, extravak, tvingat klädbyte och ett pissigt jäkla psykiskt mående. Lördag förmiddag blev jag överraskad av min öppenvårdsläkare som dök upp för att göra bedömningen om tvångsvården skulle fortsätta. Han var tydligen på psykakuten den dagen. Det var väl ungefär så bra det kan bli i den situationen. Det är en läkare jag har förtroende för, som känner mig och som jag faktiskt kan kommunicera helt okej med. Det är också en läkare som vet vad han ska fråga och när han ska ställa följdfrågor för att jag försöker låta bli att säga hela sanningen. Det slutade hur som helst i intagningsbeslut och vaket kvar så länge jag var på medicin. På lördagkväll släpptes jag därifrån och fick gå upp på avdelningen jag avskyr över allt annat som jag lovat mig själv att aldrig sätta min fot på igen. Jag skulle hållt det löftet. Jag skulle vägrat. Fick återigen bevisat för mig hur dåligt den fungerar, iaf för mig. 

 

Två timmar efter att jag kommit upp på avdelningen var jag nere på kirurgakuten för stygn. Går bra bör ses.

 

Dom tänkte lägga mig i ett dubbelrum med en annan patient. Jag vägrade. Det är inte så att jag tycker det är kul att bråka men jag klarar det inte. Det går inte att dela rum när jag är ett vrak. När jag är där, mot min vilja, för att jag mår för dåligt för att ta hand om mig själv har jag inte förmåga att ta hänsyn till andra vilket man måste med rumsgranne. Annars blir man utskälld för att man stör denne. Vilket man såklart gör men för i helskotta, det är ju en panikattack, vad ska jag göra? Sluta hyperventilera på kommando? Hur som, dom försökte lirka med att hon är tyst och snäll och ja det är säkert så men det handlar inte om vem det är och hur denne är. Det handlar om att jag inte fixar att ha någon inpå mig när jag mår så dåligt. Efter att ha suttit på golvet och gråtit en halvtimme så visade det sig att jodå, det fanns ett tomt rum. Dom kunde ju inte garantera att ingen skulle komma dagen därpå men nu var det tomt. Varför kunde dom inte säga det från början? Varför kunde dom inte läsa min krisplan där det tydligt står att jag inte kan hantera dubbelrum och så långt det är möjligt ska få vara själv? Sen är det medicinerna. Dom får aldrig till det. Hur många gånger jag än påpekat och berättat vad jag ska ha och när så skiter det sig. Alla ordinationer finns, en del från vårdcentralen och en del från öppenpsyk. Inga konstigheter alls. Men dom kan inte sköta det. När jag på söndagen för en gångs skull bad om hjälp, efterfrågade medicin innan jag rasat över kanten så hade någon, för mig okänt vem och varför, plockat den medicinen ur min lista för att det skulle övervägas om jag skulle ha den. Medicin jag annars har stående dagligen vid behov. Ungefär där orkade jag inte mer. 

 

Sedan blev det måndag och avdelningens överläkare var på plats. Doktor ställ inga frågor så slipper man fatta jobbiga beslut. Doktor avskriva alla vårdintyg. Det räcker med att säga att man vill hem så får man åka. Inga frågor ställda. Så måndag runt lunch, efter att inte ha ätit eller druckit på tre dygn och endast fått i mig ett par lite vätska via dropp och knappt kunde stå upp och med samma önskan om att skada mig fick jag lämna avdelningen. 

 

Nu har jag fått i mig en näringsdryck. Det och te och kaffe. Det är tvärnit. Jag kan verklgien inte äta, är livrädd för mat. Önska mig lycka till.