uppfortsomfan

Jag vill hem och dö.

Läkaren svarar mmm med frånvarande blick.

 

Det är en bedömning, klockan är sex på morgonen och platsen är IMA, intermediärvårdsavdelningen.Jag har varit vaken i stort sett hela natten och är trött, uppgiven och besviken över att vara vid liv. Läkaren från psykiatrin ställer två frågor. Hon undrar hur det är och jag är trött, har ångest och vill dö. Sedan frågor hon om jag vill komma bort till dom efter att jag är medicinskt färdigbehandlad eller om dom ska komma tillbaka till medicinavdelningen. Inget av det svarar jag. Inget, jag vill inte träffa någon. Därefter är bedömningen slut.

 

Låt oss backa tillbaka. 

 

Det är tisdag.Tisdagar är min psykologdag så den här tisdagen sitter jag uppkrupen i en stol med benen som en mur framför mig som skydd mot omgivningen, ett gömställe att fly till. Det är en sådan dag när jag har svårt att prata, ångesten kväver rösten så jag nicker och skakar på huvudet mest, yttrar enstaka ord med stor ansträgning. Innehållet på samtalet den här tisdagen innefattar bland annat en av alla dessa skattningsskalor och när vi når frågorna om självmord och livsleda blir det ännu svårare. Han frågar om jag har planer på när och hur jag ska ta livet av mig och jag kan inte svara. För jag har planer. Jag vill inte dela med mig av dom, jag vill inte heller ljuga. Det är svårt att ljuga. Psykologen som är den som känner mig bäst av alla inom vården och som är en av få som kan läsa mig någotsånär överhuvudtaget blir orolig. Såpass att han tillkallar en läkare för en bedömning.Det är en läkare jag inte träffat tidigare, bedömningen slutar med konstaterandet att jag inte är sämre än när jag kom dit och att om jag har för avsikt att dö så är det inte en omöjlighet eller ens särskilt svårt även om jag är inlagd så jag får gå hem.

 

Klockan går och det blir kväll. Jag matar i mig piller på piller, det tar rent fysiskt stopp innan jag är nöjd. Jag föbrannar det faktum att alkohol smakar skit och kastar mig ut i utomhuset för att ta mig till närmaste bro. Steg två i planen.Halvvägs blir jag upplockad av två poliser. Dom är snälla, jag är så trött så trött, jag vill inte åka med men har inget att sätta emot och blir inföst. Det går fort, blåljuset är på och bilen sladdar genom dom många rondellerna. Jag får komma in på akuten, ledsagad av den ena polisen som försöker distrahera mig genom att prata om böcker. Dom ger mig en plats på en brits, först pratar polisen med läkaren och sen jag. När dom lämnar mig går jag, jag vill verkligen inte, jag står inte ut. Det tar inte lång stund innan dom hittar mig och jag blir ledd tillbaka. När proverna är tagna, behandlingen ska påbörjas och jag ska upp på avdelning frågar den unga läkaren oroligt om det finns en risk att jag går därifrån. Min man som varit med förut säger att ja, det gör det och han blir ombedd att stanna på avdelningen tills läkaren från psykiatrin kommer. Vid ettiden måste han åka och jag lämnas ensam. Jag ligger där, ångestfylld, illamående och så djävulskt trött på precis allting och hinner både med att dra infarten och gömma mig på toaletten innan psykläkaren dyker upp. 

 

Då är vi tillbaka till bedömningen. 

 

Jag vill för allt i världen inte bli inlagd så jag är ju nöjd med den men samtidigt kan jag se hur skev den är. Hur förbannad jag hade varit om någon av mina närstående fått den bedömningen och det bemötandet. Hon frågade inte vad syftet var, hon frågade inte om jag hade tänkt göra om det, hon frågade inte vart jag varit på väg när polisen hämtade mig. Hon lyssnade inte på mig. Det är något av det värsta en läkare kan göra, att inte lyssna och inte ta det som sägs på allvar och vara inte engegerad.