uppfortsomfan

Stå emot, kämpa, gör ändå. Hejaropen och uppmaningarna. Alltså jag förstår. Man ska inte bli slav under ångesthelvetet, man ska inte bli inlåst hemma för att det är jobbigt att ta sig ut. Man ska inte vara destruktiv bara för att det är det lätta alternativet.

 

Men när allt det där tar så mycket energi att man inte orkar. När även sånt som i princip är bra drar kraft så man stupar och ligger raklång efteråt och bara vill dö vad gör man då? När det inte är värt att kämpande för det känns inte ett dugg bättre. För det där "sen" när det ska lätta dyker inte upp. Det är inte så att jag försökt en vecka. Det har varit mitt liv i flera år. Att gå emot, stå emot och kämpa. Jag har ätit med tårarna rinnande, jag har suttit på bussen och knappt kunnat andas. Jag har gått upp fast ångesten får det att snurra. Jag har levt igenom dagar när jag bara velat ge upp och dö. Om och om och om igen har jag gjort allt det och mycket till. Och det bara tar och tar. När någon frågar vad som gör mig glad, vad som ger mig energi har jag inget svar. 

 

Jag kan inte hitta någon som helst motivation till att äta som jag borde, träna, träffa folk, låta bli destruktivitet. Det bara finns inte. Jag orkar inte gå i motvind mer.