uppfortsomfan

Hur gick läkarbesöket?

 

Jotack det var jobbigt. Jag höll på att inte ta mig dit, jag transporterades därifrån med ett vårdintyg i brunt kuvert. Han höll på att skriva det ungefär tre gånger, ändrade sig och sen skrev han det i slutändan. Väl på psykakuten meddelades jag att jag skulle upp till avdelningen jag tydligt sagt att jag inte sätter min fot på igen. När jag förklarade för läkaren på akuten att det inte var en möjlighet, dom skulle få kalla in väktare och bära in mig samtidigt som jag försökte slå mig loss så fanns det vips en plats på annan avdelning fast det inte gjorde det från början.

 

Uppe på avdelningen gick allt fel och jag stängde ner. Dom skulle ha in mig i ett trebäddsrum. Deras trebäddsrum är ungefär så små att man känner vinddraget om någon fiser och man sover mer eller mindre skavfötters. Jag har i normala fall ett stort behov av eget utrymme och sitter ofta upptryckt mot fönstret på bussar för att komma så långt ifrån andra som möjligt och när jag mår sämre psykiskt har jag ett ännu större behov. MIn privata sfär liksom växer i takt med ångesten. Sköterskan fick med mig in i ett samtalsrum och sa bara rakt ut "prata med mig" och där bröt jag ihop. 

 

Det står inte mycket i min krisplan men två saker vet jag står. Det ena är att jag inte klarar av att dela rum särskilt bra alls på något sätt och det andra är att jag har svårt att prata och får ännu svårare av öppna frågor. Alltså såpass svårt att jag stundtals inte pratar alls för att det inte går, inte för att jag inte vill. Det är ett märkligt fenomen som är svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Hur det kan bli omöjligt att få ur sig ord. 

 

Så där satt jag och bara önskade att dom åtminstone hade kunnat slå en kik på krisplanen. Jag begär inte att dom ska läsa hela min journal innan jag kommer upp på avdelning men i alla fall krisplanen. Jag satt där och grät och "parata med mig" "jag kan ju inte veta vad du tänker" och "du vill ju inte prata med mig" haglade över mig där jag satt med paniken stigande, dels över situationen i sig och dels över frågorna jag inte kunde svara på. Jag fick slutligen tag på papper och penna och kunde förmedla mig och visst fanns det ett ledigt enkelrum. 

 

Så efter en dag i totalt upplösningstillstånd blev jag kvar i ett rum på psyk. Det gick sådär i vanlig ordning men när jag träffade läkare dagen efter för bedömning fick jag åka hem. För jag mår ju inte bättre av slutenvård. Jag stänger ner totalt, slutar äta och dricka, slutar i princip prata och går inte ur sängen. Så, hemma några stygn mer och med en stor lättnad över att ha sluppit ut