uppfortsomfan

Det här med att äta. Det fungerar inte så bra nu. Det har gått neråt under hösten och vintern och nu börjar det bli ett problem. Det har varit rätt mycket aptitlöshet och sjukhusvistelser och pillerillamående men fram tills för någon månad sen har det ändå balanserats upp rätt okej med en dag eller två var fjärde dag när jag ätit som jag borde eller mer. Visst har det varit ångest. Vansinnigt jobbigt att få i sig, fruktansvärt efter dagar när jag ätit vad jag anser är för mycket och jag har hatat skiten ur mig själv och mat. Men det har varit på en nivå där det på något vis går. Inte fungerar bra men går. 

 

Sen förändrades det. Jag känner igen det från förut. När dom där kompensationsdagarna inte längre dyker upp. När det blir helt omöjligt att ens köpa en bit choklad ur lösviktsgodiset. När det inte riktigt ens finns i tankevärlden att gå utanför det trygga och säkra jag tillåter. När det jag faktiskt får i mig under en dag med lite tur når upp i hälften av vad jag borde äta och jag är nöjd så. Inte mer hungrig, vissa dagar är det en kamp rent fysiskt att ens få i sig det, inte ork att slåss mot det.

 

Jag inser att det är eller framförallt blir ett problem men jag orkar inte. Inte den ångesten också. Jag vet att det inte är bra i längden men det är för mycket. Det är faktiskt rätt faschinerande hur sårbar jag är. Att jag aldrig blivit fullt frisk i tanken vet jag ju men att se hur lite det egentigen behövs för att falla tillbaka med full kraft är ganska intressant att se. Aptitlöshet räckte den här gången. Tankarna greppade på en gång och jag är mest nöjd över att inte vara hungrig eller sugen. Finner inte ork och energi att kämpa mot. Fast jag vet precis vart vägen bär, vart mitt oengegemang kommer leda och hur det är där så bara sitter jag och orkar inte. Den ångest jag redan har, den som får mig att dagligen överväga att lämna livet, den räcker bra. Att ha extra ångest för att jag ska tvinga mig att äta hittar jag inte motivation till.

 

Jag förstår hur det kan se ut utifrån. Jag väljer att bli sjukare. Jag väljer att falla för idiottankar och dumbeteenden. Jag går medvetet in i helvetet. 

 

Det är ett ganska förenklat sätt att se på det. Jag vill inte ha problem med mat. Jag vill inte behöva kämpa och slåss för att ta mig upp från botten en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Men jag vill ännu mindre ha ångesten kampen medför just nu. Jag är för trött för det. Det låter förmodligen väldigt märkligt för utomstående som inte varit där jag är, troligen mindre märkligt för dom som provat på.

 

 

Sen kommer vi till den biten där jag inser att jag har bristande insikt. Eller en skev bild, sned skala som psykologen uttrycker det. Hur man nu kan inse bristande insikt. Jag vet rent intellektuet att sättet jag ser på min kropp kanske inte är samma som resten av världen. Jag vet på samma sätt att det jag äter är för lite och att det i slutändan kommer ge mig problem. Men, jag kan inte känna det, det kan inte bli sanning för mig. Det är ju ingen fara med mig, jag är fortfarande normalviktig med marginal, jag har egentligen inga symptom av mitt begränsade intag. Möjligen lite seg men det är inte mycket. Det får mig att tro att jag inte behöver mer och det blir svårt att övertyga min hjärna om att det inte stämmer. Jag tappar inte massor i vikt. Det syns inte på mig att jag inte äter som man borde. Alltså är det inget problem för mig. Inte enligt mina känslor och den logiken som råder i min skeva värld. Jag vet att hjälpen inte hjälper för ätstörningsvården är något av det mest fyrkantiga som finns och jag är inte fyrkantig. Inte på deras vis. 

 

Så jag bara ger efter. För det är vad min ork tillåter mig.