uppfortsomfan

Det blev kväll igår. Jag var på nivån desperat. Nivån där jag försöker hoppas att det ska hjälpa mig att ringa akutenhetens telefonjour trots att jag har mångårig erfarenhet av att det helt enkelt inte riktigt hjälper. Någonstans så försöker jag tro att kanske, kanske. Jag var så utmattad, så livsless och så förtvivlat jävla uppgiven så sköterskan jag pratade med kontaktade läkare på akuten som ville ha in mig. Valet var inhämtning av akutenhetens jourbil eller polishandräckning. Med andra ord inte direkt frivilligt. Alls. Väl på psykakuten fick jag träffa inte mindre än tre läkare varav en var den hemifrån inkallade bakjouren. Alla tre var överens, det var vårdintyg och bakjouren hade även tillägget vak. Obsavdelningen ställde som krav på att ta emot mig att jag svidade om till landstingsdress. Jag förstår, jag har en historia med allt för mycket incidenter innanför låsta dörrar, men jag bröt ihop. Jag klarar inte förändringar och plötsliga kravändringar. Att befinna sig på psykakuten är stressande i sig, jag vet int eivlken läkare jag får träffa, jag vet inte när, jag vet inte hur resten av personalen är, jag vet inte om jag blir inlagd eller hemskickad. Jag vet inte vilken avdelning jag hamanr på om jag blir inlagd, jag vet inte om jag får dela rum och med vem, jag vet inte vilka som jobbar på avdelningen jag hamnar på och jag är allmänt otrygg i situationen där jag mår skitdåligt och måste uppehålla mig i korridoren synliga från expeditionen eftersom dom inte litar på mig nog för att släppa mig ur sikte. Det är helt enkelt en jäkla massa saker som är svåra att hantera för mig och så kom det för mig helt nya kravet att byta om och det var den där berömda droppen som fick allt att rinna över. Jag grät hejdlöst och det tog dom tre försök innan jag kunde få på mig dårhusoutfiten. Det är ju inte saken i sig. Det är bara alla ovissheter och det dåliga måendet och så något nytt. Jag har varit på psykakuten många gånger och kan relativt bra rutinen och så ändras något och pang så smäller det i hjärnan. 

 

Jag tror klockan var någonstans mellan tolv och ett på natten när bakjouren som sista läkaren bedömde mig och jag hade bytt om. Tyvär lämnades jag i en halv minut obevakad. Den halvminuten räckte för att jag skulle lyckas ställa till det, fick med mig saker jag inte skulle upp på avdelningen, lyckades trots vak göra mig illa och fick träffa läkare för fjärde gången under natten, lappades ihop och fick en extrastor dos lugnande och slocknade strax efter fyra. 

 

Klockan tio på morgonen var jag friskförklarad. Eller alltså. Dr AvskrivaVårdintyg som är avdelningsläkare på min föredetta hemavdelning hade sin helg på obsen. Han kom in i rummet och ställde två frågor. Den första var hur det var och mitt svar var att det var som igår kväll. Sedan frågade han vad jag ville varpå jag sa inte vara här. Sen fick jag åka hem. Det hade alltså gårr ungefär tio.tolv timmar och en självskada sedan tre läkare varit rörande överens om att jag var en fara för mig själv och mitt mående var helt oförändrat när jag vaknade. 

 

Jag är inte bitter även om det kanske kan låta så. Jag vill självklart hellre vara hemma. Det sa jag ju. Däremot är jag undrande. Den här läkaren har jag träffat vid ett antar tillfällen. Han har varje gång varit oengegerad, oempatisk, icke lyhörd för annat än orden "vill hem" och tycks inte höra något annat som sägs. Han har varit kall, opersonlig och verkar inte trivas särskilt bra med sitt jobb och gör ingenting utom att skriva av vårdintyg och skicka hem patienter. Jag undrar två saker, varför i hela friden fortsätter dom betala en människa för att göra ett jobb när han inte gör någonting alls och hur många liv har han på sitt samvete.