uppfortsomfan

Åker bort, åker skidor. Andas samma luft som bästa tanten. Klappar hundar och dricker te. Och vaknar svettig av ångest under nätterna. Slåss och kämpar med maten för att verka normalare. För att orka. Det är bra, det är inte det. Det är fint att komma iväg men det sliter så enormt. Jag kommer hem och är i tusen bitar innan ytterdörren slår igen. Jag sover, klappar illrar och hinkar te och försöker orka andas. Det går sådär. Jag sitter hos psykologen och försöker vara tillräckligt närvarande för att orka ta in hjälpen med sjukersättningsansökan. Det går sådär. Jag har svårt att andas. Svårt att tänka. Jag sitter där med tårarna rinnande och är så trött och slutkörd att jag inte ens orkar gråta ordentligt. Bara stilla droppande ner i tröjärmen. Jag är i mataffären och måste greppa tag i armen på maken och stanna och andas för det känns som ångesten äter upp mina lungor. Jag är inte fungerande.

 

 

Det här är något jag vet att jag gillar att göra. Det är inte mycket krav i situationen. Det var väl maten som var lite kämpig på det viset men annars var det en resa där jag kan vara jag, där saker går i ett lagom tempo och temängden är fri. 

 

Ändå bränner det ut mig totalt. Jag behöver krypa ihop i mig själv dubbelt så lång tid som jag varit borta och vara ifred, försöka överleva så gott det går. Även fast det är något jag gillar så har det sönder mig. Det sliter ner mig. Orken finns inte, jag går redan minus i energi på att bara försöka hantera och leva med mitt mående. Då gör det ont att höra att jag borde nog bara ha en sysselsättning eller helst ett jobb så blir saker bättre. Jag förstår tanken. Men jag orkar knappt stå rak i tre dagar för att göra något jag tycker om med någon jag är trygg med. Att överleva är vad jag med nöd och näppe klarar av.

 

Då är det skönt att jag har en läkare som är inne på samma linje. Som har skrivit ett bra läkarutlåtande till min ansökan om sjukersättning. Och trots att jag vetat om det, att jag inte är i funktion så gör det förbannat ont att se det nedskrivet. Jag drömmer inte på något vis om att för evigt slippa jobba. Jag önskar det vore annorlunda men som det ser ut nu och som prognosen ser ut är det inte något som kommer hända. Det skrämmer mig att se det på papper.