Hej vården.
Skriv ut det du har skrivit här och åk till psykakuten. Ta med dig släkting/vän/man som får föra din talan att det inte går längre. Eller så ringer du/din man efter en jourläkare som kommer hem till er och gör en bedömning som lär sluta med vårdintyg.
Jag känner inte dig men jag vill inte att du går under. Så länge som du andas går det att göra något
vad säger de då? vad gör de? har du berättat hur du känner nu? och vad säger de när du berättar isf?
sv: tusen tack för tipsen! vet du vad uppstötningarna beror på? för mig är det både magen och uppstötningar samtidigt. så jag tog Dimor som är mot magen och den hjälpte. jo, jag äter veganskt så äter inga mjölkprodukter längre.
så jäkla långt. och rörigt. hade velat skicka ett mail men hittade ingen adress. så får hamna här ändå för jag ids inte radera.
Nej, det kommer inte att sluta med vårdintyg. Sorry för att vara krass, men att vilja att världen/vården ska vara annorlunda kommer inte göra den det. visst borde det vara så att vården anpassar sig efter patienten, och inte tvärtom, men är det inte så så behöver man konstatera fakta och sedan välja hur man vill agera utifrån det. antingen skiter man i den instans som inte levererar och söker sig någon annanstans, eller så får man spela smart så man får som man vill fast på deras villkor, vara street smart liksom. det hjälper inte dig att jag beklagar och håller med dig. och jag är inte en mästare på att linda in ord och budskap så om de är för hårda så får jag be om ursäkt på förhand. även jag har en asperger-diagnos, tillika diagnosticerat add och tidigare behandlats utifrån att jag tagits för givet ha borderline (pga självdestruktivitet) och med det brydde sig ingen om att behandla mig som en person och lyssna på hur det var för just mig, utan min diagnos blev avgörande för hur jag bemöttes.
st göran kommer inte lägga in dig om du inte söker själv, säger att du vill bli inlagd och medverkar i din vård som inlagd på ett konstruktivt sätt. det är verkligheten, och på ett sätt är det ju rätt därför att annars är inneliggande vård helt bortkastat för DIN del. du kommer inte må bättre av att vara på en avdelning om du konstant och hela dagarna omger dig av folk som bemöter dig som du beskrivit du blir bemött. och de kommer göra just så, några personal kommer säkert vara underbara, men på det stora hela kommer vistelsen inte leda dig någon positiv stans om du upplever dig osedd, i vägen och får mer ångest där som slutar i självskador på avdelningen. om du är inlagd och visar dig hjälpsökande under tiden, använder dig av personalen och pratar om dem, berättar om dina tankar och känslor och UNDVIKER att självskada så skulle du troligtvis uppleva tiden som inlagd som otroligt skön och givande och som att du äntligen fick vila och stöd. skulle du göra det tror du om du blev inlagd? skulle du klara att skita i att bli triggad av andra patienter som hördes och syntes, och bara sköta ditt eget? skulle du äta varje måltid, sitta ute på avdelningen, försöka hålla igång ditt liv och ta dig ut en sväng varje dag för att undvika att bli galet hospitaliserad?
"Forskning" (inom citationstecken för det är en hel diskussion i sig anser jag, men jag skippar den nu) har visat att personer med asperger inte mår bra av att vistas inom slutenvården och att de med denna diagnos därför inte bör läggas in. alls. oavsett beteende. personer med borderline och/eller självskadebeteende verkar på st göran vara portade så länge de inte lägger in sig frivilligt och absolut inte självskadar för då skrivs man ut på en sekund. (har inte själv varit inlagd där men har hört från många håll). det kan man tycka vad man vill om, det är likväl så det är.
så om du som prickar tre av tre enbart på den punkten skulle bli tvångsinlagd....
sedan är ju själva lpt utformat så att det faktiskt egentligen inte går att använda tvång på en person som söker frivilligt. du kommer dit själv och uttrycker ambivalens till inläggning, och det gör det faktiskt ur lagens mening helt omöjligt använda lpt. om läkare ändå skulle använda lpt så skulle den förmodligen vinna i en överklagan från dig, för att läkaren skulle uttrycka sig på ett sådant sätt och anses trovärdig. du måste vara väldigt illa däran och helst typ gömt dig i skogen utan att berätta något för någon för att få ett lpt. och även om du får ett lpt så lovar jag det är avskrivet så fort det bara går, och inte längre än till din nästa självskada.
så med detta konstaterat och utan att ens ha gått in på diskussionen att inläggning/lpt snarare lägger krokben för en snar behandling och gör sträckan till större tillfredsställelse i livet längre för dig, så undrar jag:
varför verkar du fokuserad på att söka hjälp hos akutvården när du har behandlingskontakter? lite som att ha
varför verkar du fokuserad på att söka hjälp hos akutvården när du har behandlingskontakter? lite som att ha cancer och istället för att diskutera sin behandling med sin onkolog, upprepat åka till akuten och framföra att man har cancer. de kommer säga ja vi ser det men vi utför inga akutoperationer av den där tumören, det är din onkolog som har hand om planeringen tillsammans med dig.
jag blir faktiskt inte arg på akutpsyk det minsta men däremot så fattar jag inte vad din psykolog är för tafatt mähä. sitter ni bara där varje vecka och typ oj då du verkar må dåligt? jag blir skitprovocerad. :) ursäkta mig, men faktiskt är det ju denna person som du har långvarig kontakt med och som borde känna dig rätt bra som du borde diskutera med och som borde tala för din sak och hjälpa dig vidare. iaf till din ansvariga läkare, som jag inte vet hur den känner dig, så att den kan diskutera med dig vad du behöver.
och där kanske din man ska vara med, då behöver du och din man innan ha kommit överens om vad du vill ha sagt på mötet och vad dina mål med mötet är, så att han kan hjälpa till att det verkligen kommer fram. han är knappast heller tankeläsare och kan vara svårt för honom att i stunden veta om du vill att ha kommer in och formulerar något åt dig för att du får tunghäfta eller om det är så att du tex inte vill svara på en fråga.
jag tror att en stor del till din trötthet och uppgivenhet är att du inte känner dig hörd trots att du försöker allt du kan med att göra dig förstådd och söka hjälp. problemet är att du talar inte klarspråk och vågar inte stå upp för dig själv. (är det inte lite (o)lustigt att alla säger personer med asperger alltid talar klarspråk, det sätter käppar i hjulet för de av oss som fått lära oss att inte tro på oss själva). och så länge du inte gör det så kommer inte en vård som mest träffar folk som snarare tar till superlativ (jag vill dö! jag tänker tar livet av mig! jag är så rädd för mig själv för jag vet att jag kommer ta livet av mig! osv, jo jag lovar folk säger det, i olika varianter, utan att reflektera över det för de förknippar inte att säga så med att ta plats och får därför inte ångest över det, och de kommer därför inte skriva det i sina bloggar utan det låter mer som att de "mådde dåligt så alla blev väldigt oroliga och så fick de lpt) inte att höra ens otroliga ångest och uppgivenhet och desperation om man säger att "jag vet inte vad jag gör om jag går härifrån" utan de kommer säga jaha men då tycker jag du åker hem och tar en kopp te, och på riktigt verkar tro att det man sa var att man inte riktigt visste om det var te eller kaffe man skulle koka när man gått från akuten.
superlångt det här, summa kardemumma,
den du ska dra med din man till, efter att ni diskuterat situationen tillsammans, är din psykolog. alternativt du tar det här helt själv med din psykolog först.
jag tror nog att du faktiskt måste presentera ett eget förslag på första steg till insats från vården och kunna motivera varför du tror det skulle funka. hur uppgiven du än känner dig och hur mycket du än vill säga att du skiter i det och inte bryr dig. för du bryr dig och du skiter inte i det. du kanske inte vet vad du vill säger du, men då behöver du ta reda på det och ta hjälp av personer som kan få dig att få reda på det.
jag tror att du behöver komma med ett förslag dels för att de annars kommer säga att ja du har ju gått diverse behandlingar inom ätstörningsvård utan att medverka i dem något vidare, du har gått i lång terapi här och du mår inte bättre, du säger nej till det mesta och de gånger du sagt ja har du i slutändan dragit åt andra hållet. vi ser inte att det skulle bli annorlunda denna gång och ser det därför svårmotiverat till att du ska få en plats om du ändå inte deltar aktivt utan snarare blir sämre under behandlingen.
dels därför att det inom vården är känt att personer som aktivt är delaktiga i sin vård har bättre vårdresultat, och de skulle troligen ha lättare att vara med på noterna om de såg att du faktiskt ville något själv.
jag vet att du hade någon läkare som sa
jag vet att du hade någon läkare som sagt den inte trodde på ett förslag du faktiskt kommit med, och det var ju en idiot :) men hur gick diskussionen mer än så? hur såg situationen ut? och var det vård inom landstingets gränser eller något som kostar dem extra pengar? för i så fall behöver du kanske förhandla, säga att du tror på detta och fråga vad som behövs från dig för att du ska få det du ber om. fråga vad du måste visa dem, tex om du måste prova något annat först, eller om du kan träna på något och visa hur du kämpa på där för att de tro att satsningen kommer ge resultat.
du ville inte gå i dbt har du sagt för du inte orkar med en grupp med de personer du föreställer dig få möta. så tänkte jag också innan jag gick i dbt, att herregud jag kommer inte orka med det, men så mycket dbt som jag gått i så är det den sak jag fått äta upp. mina gruppmedlemmar har varit de absolut bästa stödet och mina fördomar om hur de skulle vara har varit helt fel. emo-stil och dramavar inget jag träffade där, utan enbart personer som ingen utomstående hade tänkt "aha, hon har borderline". rätt självklart egentligen, och de flesta var lika mig på så sätt att de var känsliga för andras åsikter/ageranden och hade svårt att stå upp för sig själva. jag hade inte satt en borderline-diagnos på en enda av dem, jag tror faktiskt inte att diagnosen borderline beskriver något alls mer än att personen i de flesta fall skadar sig själv på något sätt.
hur som, dbt tror jag kan vara skadligt för dig om krav sätts på att du ska sluta självskada för att få behandlas, istället för att skita i självskadande (så länge det inte är livshotande) och fokusera på att få dig att våga uttrycka dig i ord och stärka din självkänsla och din självbild. dbt är bra för att där får man många tips tex på hur man kan stå upp för sig gentemot andra, färdighetsträningen är en väldigt bra utbildning i att bli street wise. och det är ju just gruppdelen.
nu ville du inte grupp men lovar dig att de personerna är helt andra än de du möter på ätstörningsavdelning/behandling där det åtminstone sitter en anorektiker som jämför sig och är driven av att vara bäst. har man svårt att inte jämföra sig blir ju det något man utmanas med i vilken grupp som helst, men jag tror att det är lättare i annat än mat också för att ni kommer ju inte sitta och diskutera självskador tillsammans.
hur som, blir så jävla långt det här och tappat tråda för länge sedan.
du kan ju också bolla frågan till din psykolog- vad ser han är dina alternativ? be honom slänga ur sig några förslag även om de inte ter sig reella så det blir lite brainstorm. då kanske du får nya andra uppslag.
seså. bli inte besatt av akutpsyk och fastna inte i att bevisa ngt för dem. fokusera på din primärvård istället, det är där du kan få ngt.
kramar!!!!
sv: oja, känns värdigt skönt att jag börjat komma över just den fobin
Jag blir ledsen av att läsa hur de är mot dig, eftersom jag har fått ett helt annat bemötande. Men fortsätt, kriga för dig själv!
Hej Hanna jag läste dina svar på mina kommentarer först nu. TACK för dem. (Ja otroligt mkt text. Ibland blir jag engagerad och oftast då jag liksom blir frustrerad över att läsa hur någon har det. och då blir det ibland kantigt, eller, jag är Väldigt rädd för att mottagaren ska tycka det, samtidigt som jag hellre säger det jag tänker än börjar försöka Linda in. jag lyssnar på de svar jag får och är helt övertygad om att du har "rätt" och inte jag i sådant som gäller dig. Så tack för att du orkade ge respons och berätta mer.
Ang lpt, egentligen är det faktiskt som jag skrev (om jag inte blev otydlig med alla ord, vilket är mkt möjligt). :) sedan har läkare olika sätt att se på saken och verkar ha olika principer.
Och jag håller med om att akutvård ska sökas då det är akut, jag ifrågasätter inte att du är där. Vad jag reagerade på var att fokus lät som att den låg där, och jag tycker att en diskussion och planering borde kommit till stånd i öppenvården långt redan efter första veckan med överdos och flera besök på akuter. Min åsikt, oavsett detaljer och skäl till att det inte blev så.
Glad att höra att du har din mans stöd och att han är med och delaktig. Ledsen över hur du blivit bemött då du kommit med konkreta förslag på vad du velat prova för att hjälpa dig. Att göra det trots en inrotad känsla av att man inte är värd ngt är otroligt modigt. Du är modig
Äsch, mitt svar på ditt svar på min (megalånga) kommentar kanske inte kom fram, mobilbatteriet dog i samma veva. nyckelorden var något i stil med TACK för din respons- för att du orkade svara och förklara, ledsen för hur dina initiativ blivit bemötta och så skrev jag att det är väldigt modigt att be om något (dessutom upprepat trots sunkig respons) när man har en ingrodd känsla av att inte vara värd något, och att du är modig.
(Sedan tryckte jag på skicka-knappen i ett försök att hinna få iväg).
Jag har en tendens att bli engagerad i/av personer som jag känner igen mig i eller tycker mig ha likheter med (medveten om att vi säkerligen har lika många olikheter).
Någon gång för länge sedan lärde jag mig att det jag får är jag egentligen inte värd, och det genomsyrade hela mitt liv fram tills för några år sedan. då hade, med de erfarenheter jag gjort, en ilska börjat gro i mig. Mitt rättvise-patos är stort och där exkluderar jag inte mig själv. Det blev omöjligt för mig att köpa in på det bemötande och den behandling jag fick, och det blev helt skevt i huvudet då jag blev tvungen att stå upp för mig själv trots min urusla självbild. Jag kände en stor ilska gentemot de jag mötte i vården som inte verkade ha förmåga att läsa av olika människor. Och även jag hatade ordet "stark". Det var som ett hån att höra det och kändes som en uppmaning och ett försök till att få mig att hålla truten och fortsätta göra allt själv. huruvida jag var stark el inte var helt irrelevant för mig, jag ville ha hjälp och bli bekräftad i att jag hade rätt till hjälp. Typ som om jag berättar för någon att jag har fått punka på cykeln och får responsen "du är stark". Liksom, jaha, men tack för informationen.
Jag anar den där ilskan inom dig också, och som tictactoe skrev så verkar du Beskriva mer nu om ditt mående. Det är ingen rolig resa men jag hoppas o h tror att du klarar dig igenom den. Det finns ett jävlar anamma i dig. Jag tror upplevelsen/resan kan skada tilliten till människor generellt än mer än innan, men hoppas att den innebär att din tillit och kärlek till dig själv ökar rejält och att du ser att ditt förtroende det måste man förtjäna, och att ignoranta personer aldrig kommer kunna definiera vem du är utan deras bemötande av dig och andra säger enbart något om dem själva.
Jag avskydde ordet stark tills för ett par år sedan, då jag börjat stå upp för mig själv. Idag gillar jag inte heller när någon säger att jag är stark för det känns som stating the obvious, klart som fasiken jag är stark. Jag är seg som ene och jag placerar mig på första-platsen bredvid mina mor/far-föräldrar. Jag är och har varit så stark att det har varit till min nackdel då (samma ignoranta) personer inte förstått utan tvärtom sett mig som svag och needy. det har skadat mig. Jag tycker mig se samma sak hända dig?
själv är jag bättre på att stå upp för mig med lite ilska i kroppen, det får mig att uppbåda en tillfällig energi att orka driva. Det kostar dock då jag tar av energi jag inte har och det skapar negativ spiral om jag inte får tillbaka. Samma med dig?
Jag har inget bra tips på hur ransonera på den där energin mer än att försöka sålla bort allt som tar och som inte är nödvändigt. Och vila vila vila, på det sätt som är vila för dig.
(Och ang Dbt. I hear ya. Speciellt det där med hemuppgifter. Du ska absolut gå på din egen känsla. Ledsamt inte läkarna lyssnat på dina egna förslag, jag tror verkligen det varit en stor megamiss av dem. Mhe tex tror jag verkligen skulle passa dig när du själv säger det. hjälper ju inte att det finns specialiserad äs-vård i Stockholm när de inte verkar kunna anpassa sig efter dig som patient. Då tvingas ju du vända dig till ett ställe vars grundkoncept verkar passa dig där du är nu i ditt liv. Ibland (ofta) känns det som att vården skapar komplexa problem då de ska behandla patienter. en person är ju alltid komplex och dennes problem är ju alltid utifrån det komplexa. Men istället för att se hela personen och skapa och anpassa behandling utifrån vad den behöver så säger de att problematiken är för komplex då deras mall tydligt inte passar personen. en fråga om pengar som egentligen kostar mer för ingen passar in i en mall och jag tror att många skulle kunna hjälpas mycket snabbare om de slapp tråckla sig igenom tusen olika instanser där de lagar lite och skadas lite på varje steg. Men nu ser det inte ut så och med den vetskapen måste man värna sig själv och inte utsätta sig för kränkningar om man kan undvika.
Många ord igen. :) hoppas jag inte är en av de ignoranta. berätta för mig i så fall är du snäll, så jag vet om och kan försöka göra något åt det. :)
(Och ang Dbt. I hear ya. Speciellt det där med hemuppgifter. Du ska absolut gå på din egen känsla. Ledsamt inte läkarna lyssnat på dina egna förslag, jag tror verkligen det varit en stor megamiss av dem. Mhe tex tror jag verkligen skulle passa dig när du själv säger det. hjälper ju inte att det finns specialiserad äs-vård i Stockholm när de inte verkar kunna anpassa sig efter dig som patient. Då tvingas ju du vända dig till ett ställe vars grundkoncept verkar passa dig där du är nu i ditt liv. Ibland (ofta) känns det som att vården skapar komplexa problem då de ska behandla patienter. en person är ju alltid komplex och dennes problem är ju alltid utifrån det komplexa. Men istället för att se hela personen och skapa och anpassa behandling utifrån vad den behöver så säger de att problematiken är för komplex då deras mall tydligt inte passar personen. en fråga om pengar som egentligen kostar mer för ingen passar in i en mall och jag tror att många skulle kunna hjälpas mycket snabbare om de slapp tråckla sig igenom tusen olika instanser där de lagar lite och skadas lite på varje steg. Men nu ser det inte ut så och med den vetskapen måste man värna sig själv och inte utsätta sig för kränkningar om man kan undvika.
Många ord igen. :) hoppas jag inte är en av de ignoranta. berätta för mig i så fall är du snäll, så jag vet om och kan försöka göra något åt det. :)
Haha jag blir lite förlägen över min ord-diarré. Tillägg 2, det här med diagnoser. Jag anser även där att man bäst själv vet vad man kan identifiera sig med och att man ska ta till sig och använda det som hjälper. Diagnoser som stjälper tjänar inget syfte och håller med om att en borderline-diagnos kan man lika gärna inte ha på papper såvida man inte vill gå i just Dbt. I nuläget har jag papper på Asperger och add och jag kvalar In på bägge anser jag fast jag lika gärna skulle kunna hävda att mitt annorlunda tänkande beror på att jag är särbegåvad. (Wohoo, jag har verkligen slutat prata ner mig själv :). Det är inget som alls framkom i mina första utredning (Asperger) då jag var djupt deprimerad och fortfarande styrd av jante och förminskade mig själv även då jag gjorde wais-testet). Lång historia allt det här, idag är jag med i Mensa och där har jag sett att mitt Sätt att vara och tänka och agera är heeeelt normalt i den kretsen. Det är nog det bästa som har hänt för min självbild och jag hjälpt mig väldigt i att genuint veta att jag vet bäst då det gäller mig själv. Jag skriver allt detta om mig för jag tänker att allt det gäller även dig, och jag hoppas att du också om inte alltför lång tid kommer känna hur bra du är, och att allt du kämpat och klarat har du gjort TROTS allt du varit med om.
Du är inne på en väg nu och du kan inte vända om. Håll din man i armen och vet att andra har gått samma väg innan och att den kommer leda till något bättre.
Klart slut.
