uppfortsomfan

Det fortsätter vara nattsvart. Sotjävla nattsvart. Det enda som i nuläget hindrar mig från att konstant fly på olika destruktiva sätt är att jag börjar få ont om hud och det blir svårt att svälja piller efter ett tag. Jag vill helt enkelt inte vara med. Vill inte känna, inte uppleva. Vill inte. 

 

Förutom det kan jag sådär i förbifarten konstatera att jag nog haft tur. Det känns som att var och varannan tjej eller ung kvinna eller för den delen äldre kvinnor har blivit utsatta för olika nivåer av sexuella trakasserier och övergrepp. Det har inte jag. Bortsett från en idiot till skötare på psyk då. Aldrig blivit kallad hora, visslad efter, taffsad på eller våldtagen. Aldrig känt mig rädd att bli det heller. Varken mitt på dagen eller ensam utomhus på natten. Jag vet inte om det beror på någon naivitet, om det är ren tur. Om jag helt enkelt är för ful eller om det är så simpelt som att jag klär mig så det inte är uppenbart vilket kön jag har. Eller om det är mitt sätt att vara. Att det utstrålas att jag aldrig i hela livet skulle tolerera det utan skulle ge igen. Jag vet inte. Det gör väl ingen förresten. Tolererar det.