uppfortsomfan

Jag åt knäckebröd med smör. Jag åt knäckebröd med smör. Jag åt knäckebröd med smör. Det ringer i öronen, det tjuter, det hackar hål i mig. Frasen går om och om igen fast omedvetet. Ångesten. Den jävla ångesten. Det är inte värt det. Jag tänker ibland att det kan inte vara så illa som jag tror. Det är det inte, det är värre. Varenda gång. Jag ångrar det innerligt. Jag vill inte höra att det är bra. Jag är så förbannad på mig själv att jag vill ha söndet mig totalt. Jag är så arg på mig att jag vill slå på allt och alla som vågar närma sig, som skulle våga säga något om att det är bra, att det blir bättre för det blir det inte. Inte ett jävla dugg.