Om ett psykologbesök
Hur är det frågar psykologen när vi går ner mot vattnet. Vi gör det, varannan gång vi träffas går vi ut och går för att slippa det trånga rummet och stillastående luft. Jag svarar att det är inte bra. På en skala ett till tio, hur illa undrar han. Nio och en halv är mitt svar efter att ha känt efter.
Vi fortsätter gå och han pratar på som han brukar, om böcker, om naturfenomen, om intressanta fakta. Han försöker involvera mig, väcka mig men det går inte riktigt. Jag har inte orken att engegera mig och säger mest ingenting eller mhm som svar. Han berättar varför himlen är blå och berättar sen om en bok av Hawking där han beskriver varför han faschineras av världen fast han förstår hur det hänger samman, varför det inte blir tråkigt trots att fenomen har en förklaring. Jag tänker att det är ju inte ett dugg märkligt. Jag tycker nog att saker och ting i allmänhet är ännu häftigare om jag förstår hur det fungerar. Kunskap är häftigt.
Jag orkar inte svara. Orkar inte sortera upp tankarna som fladdrar i huvudet nog för att kunna formulera mig så jag hummar, tittar ut över vattnet och fortsätter gå.
När jag berättar att jag pratat med försäkringskassan och att min handläggare inte trodde dom skulle vara färdiga med min ansökan innan aktivitetsersättningen upphör säger han att det är självklart att dom hjälper mig med en sjukskrivning från mottagningens sida så jag inte hamnar i pengaglapp. Det är bra. Vad som återstår nu är hur jag ska kunna hantera mötet med fk. Senast jag träffade dom laddade jag upp med en rejäl dos piller och fick åka ambulans därifrån.
Vi samlar ihop oss inne på hans rum ett par minuter och han tittar på mig och säger att nio och en halv av tio, det är inte så bra. Jag tittar ner i mitt knä, gräver frenetiskt bort död hud från en vårta och svarar trött och uppgivet att näe, det är inte det. Sen kommer sjuksköterskan med mina mediciner och jag packar ihop och åker och köper ett nytt batteri till vågen som varit obrukbar en längre tid.
Kommer hem och väger mig och inombords är det glädjedans över tappade kilon. Jag vet att det inte ska vara så men det är så och jag orkar inte ljuga, orkar inte låtsas. Precis som jag inte orkar vara stolt om jag äter något som är utmanande eller kan känna mig det minsta bra om jag tar något extra. Jag är inte där och har nog aldrig nått dit i min friskhetskamp mot ätstörningen. Jag har varit sjuk ätstörning av varierande intensitet och grad i sju år och aldrig nått det stadiet när jag kan känna att det som rent objektivt sett är framgång också är framgång för mig subjektivt.
Kommentarer
Postat av: TicTacToe
Synd att det inte finns bättre variation på den äs-behandling som finns i nuläget. Då skulle det finnas en som kunde hjälpa dig med de behov som just du har. Förödande hur ätstörningen fungerar som hejar på en mot döden. För det är ju vad det egentligen kan resultera i om man inte får hjälp. Hoppas så att det snart vänder, att ångesten ska ge f*n i dig.
Svar:
uppfortsomfan.blogg.se
Postat av: Elin
Vet att det är svårt. Tänker inte ljuga och säga att allt blir perfekt. Tänker inte heller säga att du inte kämpar tillräckligt, för det gör du verkligen! ibland är det helt enkelt så att det inte räcker till, då får man må skit.
Tack <3
kramar
Postat av: Amanda CL
hur är det med dig?
Trackback
