uppfortsomfan

Mjo, gårdagens frustration var inte nådig. Det är ju en sak när det är något konkret som felar, när lyktstolpar är läskiga eller fåglar ska jagas eller maten inte slinker ner. Sånt är relativt lätt att i alla fall ha en ide eller två om hur man löser och i många fall rätt simpla att få ordning på. Lillskrot var livrädd för att gå in i porten efter varenda promenad i två dagar. Sen plockade jag fram godismuta och bästa fjantrösten och så var det löst på fem repetitioner. Men just det där med den totala vägran att vistas ute. Eller främst faktiskt gnällandet. Jag kan ha tålamod att stå i ena änden av ett koppel i fyrtiofem minuter om det är så men jag kan inte göra det med en hund som gråter högljutt. Rent allmänt har jag svårt för gnällande och kinkande. Om ni bara visste hur många gånger jag sagt till handbollsbarn att sluta klaga när dom gnyr om orättvisor och domare som är dumma eller motståndare som dom hävdat slåss. Ehe, här sitter jag och gnäller=p

 

Självklart är det bättre idag, vi var off båda två idag. Han övertrött och jag första dagen på ny medicin med huvudvärk och ungefär lika övertrött. Vi har också funderat och misstänker att det kanske är så simpelt som att han blir kall ute och vill in därför. Det har regnat här. Men jag ska inte sticka under stol med att hur söt och underbar han än är så ser jag fram mot när han är några veckor äldre och det går att göra något alls utan att han blir så intrycksmatt att hjärnan stänger ner. 

 

Å annars då, för jo annars hinns med. Min ångest är bra på multitasking, eller att få mig att göra det. Jag kan ha ångest och göra saker utan problem. Maten går.. inte alls. Livslusten är... väldigt begränsad.