uppfortsomfan

Jag fyllde trettio år på chokladbollens dag. Det är inte så illa även om jag nog föredragit punschrullens dag men den finns nog inte så jag får nöja med mig chokladboll. Jag var i London. Just den dagen var vi och tittade på the making of Harry Potter. Massa filmrekvisita, uppbyggda scenografier och intressant information om hur allt bakom gjordes. Min favorit var rummet med alla ritningar. Så fantastiskt vackra och tilltalande. Dessutom kunde jag ta in dom. Det andra var fantastiskt. Absolut. Men det var hysteriska mängder människor och det var saker åt alla håll och kanter och jag blir alltid förvirrad på museer och liknande platser när det inte finns en uppenbar väg från a till f via resten av bokstäverna utan det mer är en alfabetssoppa. Jag blir så splittrad i huvudet och får svårt att koncentrera mig och fokusera. Trots en enorm trötthet efteråt hade jag inte velat ha det ogjort.

 

 

Vi var på the Hunterian också, massa saker i burkar med formalin. Ett litet museum inrymt i college of surgeons. Massvis med spännande saker som matsmältningsorgan från olika djur, mänskliga foster i olika storlekar, ben med deformationer, cancerutväxter på testiklar och annat. Och kirurgins historia. Sånt vi tycker är väldigt häftigt. Gratis var det också och knappt något folk. 

 

Det var det fina. Resten var.. jag tog helt slut. Jag orkade inte med att äta, vi gick och gick och gick som alltid i London.Det var dolk överallt, som alltid i London. På vägen hem bröt jag ihop. Jag är inte flygrädd men jag får lätt ångest av att flyga eftersom jag vet att det inte finns någon som helst möjlighet att ta sig därifrån om det behövs, att jag sitter tätt, tätt inpå andra. Således ser jag till att alltid ha en fönsterplats för om jag kan luta mig mot väggen och kika ut går det att skärma av sig lite från verkligheten. Fick en innerplats ochvar nöjd. Satte mig och insåg att det var en fönsterplats utan fönster. Det var en vägg där. Enda fönsterplatsen på hela planet utan fönster. Där satt jag medd händerna för öonen, gungandes och gråtandes utan att vara kontaktbar. Det fanns ingenting kvar att hantera det med. Inte ett uns av något. Som tur var lyckades Jonathan byta till sig platserna på raden framför. 

 

Dagen efter att vi kom hem var jag på vårdcentralen för att få en ny beställning på näringsdryck. Jag blev kvarhållen för att träffa läkare och lämna ett par rör blod. Jag var pigg nog att bli hemskickad och det tackar jag för. Även om jag inte direkt var orolig, jag har en kropp som verkar tåla mycket stryk. Oavsett hur kass kosthållning jag haft så har det bara varit järnvärdet som varit påverkat. 

 

Sen fick jag veta att den fantastiska människan på försäkringskassans servicekontor jag träffade när jag var där hade noll koll. Jag blev upplyst om att beslut om sjukersättning fattats, att jag inte behövde skicka in blankett om ansökan om vanlig sjukpenning. Jag skulle få beskedet på brev inom kort. Jo tjena. Det är inget beslut fattat. Varken godkänt eller avslaget. Så jag har alltså två veckors försening i ansökan om sjukpenning på grund av någon som inte kan göra sitt jobb. Fantastiskt, helt jävla fantastiskt.