uppfortsomfan

Jag är tom. Och full. Det finns inga känslor samtidigt som det svämmar över av ångest och matthet och smärta. Det är tiotusen tankar men jag kan inte fånga dom så jag vet inte vad jag tänker. Hur jag än vänder mig raserar något, gör jag en bra sak åt ena hållet försvinner lite på andra sidan. Hur jag än tar i så försvinner mer ork än jag får tillbaka och dag för dag tappar jag lite till av det som bygger upp mig. 

 

Medicinhöjning utan märkbar effekt. Folk runt mig säger inläggning. Jag klarar det inte. Det finns inget lugn i att vara på sjukhus för mig. Det är en stressande miljö. Det finns mängder med saker som gör att jag känner mig otrygg. Väntar på remissvar, har besök av mobila akutenheten som ger mig mediciner varje kväll. Det görs saker. Det är bara jag som är felet.

 

Måndag. Kraschlandning efter utställningshelg och dagen hann knappt bli eftermiddag innan det spårade ur. Timmar senare däckade jag av och blev bryskt väckt och sedan inkörd med blåljus. Den vanliga histiorian med totalpanik och dragna nålar och annat skoj. Blev psykbedömd och frikänd trots att avsikten vad död. Flyttades till mava, slet upp en pvk och blodade ner ett halvt golv och rymde sedan från avdelningen. Blev inhämtad med polis och det följdes av vårdintyg och vak och psykbedömningen dagen efter ledde till ett fattat intagningsbeslut för överläkaren som var dagens bakjour på psykakuten sa att han inte under några omständigheter tänkte skicka hem mig när jag mådde så dåligt som jag gjorde. En natt på psyk och sen skrev avdelningsläkaren ut mig utan direkta frågor. Så kan det ser ut.