uppfortsomfan

Jag har varit tröttare än någonsin senaste månaden. Lika trött när jag vaknar som när jag somnar. Trött så jag är yr. Trött så jag inte orkar någonting. Alltså orkar mindre någonting än vanligt. På nivån att en promenad känns oöverstiglig, att vakna och gå upp är ett fysiskt och mentalt träningspass och att ansträgningen att vara social och trevlig är mer än jag ens orkar försöka. Långt långt ifrån "men alla är trötta, försök göra sånt som är bra för dig". Att göra alls får mig att skava hål på knäna jag sedan länge går på. För någon månad sedan var jag iväg och lämnade blodprov för att se om det är något som inte stämmer där. Jag är alltså så trött och slut att jag mer eller mindre har hoppats att något ska vara käpprätt åt helvete så det går att göra något åt problemet och kanske orka andas igen. Eller orka kämpa överhuvudtaget.

 

Jag fick för några veckor sedan reda på att det inte var något som var onormalt och idag fick jag det på papper. Jag är så jäkla frisk man kan vara rent fysiskt. Bortsett från det faktum att jag inte orkar någonting. Att jag är så trött att det snurrar i huvudet.

 

I tisdags fick jag hög puls. Sådär 110-140 oavsett om jag satt, stod eller låg. Jag är inte den som är den så jag sket i det så gott det gick under dagen trots att jag blev matt, snurrig och andfådd. När det efter åtta-nio timmar inte gett med sig blev jag övertalad att besöka sjukhus. Till ingens förvåning var jag helt frisk och ingenting kunde förklara symptomen. Jag lyckades däremot med något inte många som besökt medicinakuten för hjärtbesvär lyckas med. Få en psykbedömning.... Tydligen kan jag inte visa mig på en vårdinrättning utan att dom måste utreda huruvida jag är akut suicidal eller inte. Det gav med sig efter fem timmar på akuten och jag åkte hem. Onsdag och torsdag var helt okej bara ett par timmar på kvällen med ökad puls. Sen blev det fredag och då var det repris av tisdagen fast snäppet värre. Jag hade ingen som helst lust att åka till akuten igen och försökte verkligen slippa, jag visste ju att inget var fel men när jag började vara såpass yr att jag hade svårt att stå och var tvungen att flåsande hämta andan mellan tuggorna var jag tydligen tvungen. Som jag trodde var inget fel. 

 

Jag misstänker själv mina mediciner, hälften av läkarna jag pratat med håller med och andra halvan gör det inte. Så nu gör jag uppehåll med den ena och sänker den andra och ser vad som händer. Men om vi säger såhär. Jag är förbannat trött på att vara sjuk utan att vara sjuk. 

 

Så förbannat trött på det mesta så det blev ett tredje akutbesök samma vecka, den sista gången helt och hållet självorsakat och med inläggning på ima-avd på mava.