uppfortsomfan

Mera sjukhus. Efter en vecka med två jävla intoxer där jag hoppats på att inte överleva även om jag insett mina begränsade resurser och sett att risken varit att jag skulle göra det fick min öppenvårdsläkare plötslig handlingskraft. Även om jag misslyckats och klarat mig har intentionen helt enkelt varit att dö. 

 

Det började i torsdaga förra veckan när min sjuksköterska som planerat in extrabesök för att vi inte hunnit ses så mycket var väldigt tveksam till att släppa hem mig för jag var i så dåligt skick. Jag fick åka till slut efter att ha vridit mig ur ett vårdintygshot men kom knappt halvvägs hem innan jag fick toknog, gick av och svepte vad jag hade tillgängligt i medicinväg. Medan jag satt och frös i skogen ringde sjuksköterskan och jag vet inte hur hon lyckades men hon övertalade mig i min dimma att åka tillbaka till henne. Helt utan avsikt att berätta vad jag gjort kom jag tillbaka. Dessvärre eller sett ur andras perspektiv bättre såg hon med en gång att något var fel så jag åkte ambulans därifrån. Vaknase femton timmar senare, frustrerad, trött och besviken. Träffade psykiatriläkare för besömning oxh sen fick jag åka hem.

 

Jag spenderade min fredag i total dageneftertrötthet fram till kvällen när ångest och livsleda slog till med full kraft. Efter att ha pratat med mobila akutenheten (ta ett fotbad) ringde Jonathan psykakuten och min favoritskötare lyckades övertala mig att ge det ett försök att komma in. Efter två-tretimmar var jag hemma igen, trött och utmattad och med lite extra medicin i kroppen somnade jag för att vakna till en lördag med spårkurs på schemat.

 

Jo, livet tar inte paus fast man själv är knäpp så vi släpade oss iväg efter på tok för få sömntimmar. Hunden hade kul och vi lärde oss lite innan vi stelfrusna åkte hem efter nästan fyra timmar i skogen. Redan tidigt på kvällen spårade det ur igen, min totala livströtthet tog över och trots att jag hoppats på att inget skulle märkas innan vi gick och la oss gjorde det det och jag hamnade återigen på akuten och blev inlagd på medicin. Än en gång vaknade jag bitter och butter och besviken. Psykläkaren skickade utan vidare frågor hem mig så jag åkte trött som en överkörd bäver iväg till dag två på spårkurs. 

 

Sedan försvann måndagen i ångest och så var det tisdag och psykologtid. Som när jag stod i kassan visade sig vara tid till läkare, psykolog och sjuksköterska. Min hjärna som redan var belastad till max flippade när jag insåg att risken för inläggning var överhängande och jag tyckte att hellre död än psykavdelning. Det blev som jag var rädd. Ett vårdintyg. Blev inkörd av mobila akutenheten och var där men när jag somnade sittande på golvet anades oråd och återigen hamnade jag mot min vilja på medicinakuten, den här gången åtföljd av ett vak.

 

När jag vaknade på onsdagen var ett intagningsbeslut refan fattat och jag transporterades till psykiatrin. Mina enträgna böner och nästintill hot hade gett effekt så kah slapp avdelningen jag får panik av och avskyt med varenda cell i kroppen och väl där fick jag träffa läkare på en gång. Som avskrev tvångsvården. 

 

Jag blev kvar ändå efter mycket, mycket övertalning och ett enkelrum. Utan att egentligen sagt varken ja eller nej bestämde läkaren att jag skulle byta medicin så här är jag nu, klockan sju på morgonen dag tre av fem med anafranil intravenöst. Sa jag att jag hatar mediciner? Jag har sedan i tisdags ätit exakt en yougurt, två äpplen och knappt 100 g choklad. Sa jag att jag inte fixar avdelningsvård? 

 

Så just nu är inget bra om jag ska sammanfatta. Inte ena sova kan jag.