uppfortsomfan

Jag fortsätter vara trött. Tröttare och tröttare. Jag lämnade ett par rör blod för ett par veckor sedan och fick veta på ett ungefär vad dom visade igår. Som vanligt är jag friskast i stan. Eller ja, två värden var strax under normalen men inte så att det egentligen spelar roll. Det är ju fint egentligen och jag är väl tacksam över att jag inte är inte är fysiskt dödssjuk också men på ett sätt hade det varit rätt skönt om något konkret som går att ta på var fel för det tenderar att vara lättare att åtgärda. Det bidrar också till min föreställning om att jag överdriver, hittar på och typ är hypokondrisk. Jag är så rädd att det får vårdpersonal att tro att jag inbillar mig och alltid kommer avfärda mig. Fast jag vet att det är på riktigt när jag vaknar och är så trött att jag är gråtfärdig. Fast jag vet att det är på riktigt när jag tidigt på eftermiddagen är så slutkördo ch färdig att jag skulle kunna somna stående har jag svårt att lita på mig själv. Jag är så rädd att det här är en ände, att tröttheten aldrig kommer utredas mer än så här, att jag får leva med det resten av livet och acceptera att jag inte orkar göra någonting. Resten av livet riskerar då ännu mer att inte bli så långt. Saker som ska vara bra, som jag vet att jag i princip uppskattar har alltid sugit must, jag har alltid gått lite back energimässigt på dom men det här är en annan nivå. Jag orkar inte ens försöka initiera något. Jag satt och grät hos psykologen när han sa att jag skulle försöka unna mig själv guldkornen, att allt som är lite positivt är bra och jag svarade ärligt rakt inifrån själen med orden "jag orkar inte". Jag orkar knappt ta hand om mig själv på en basicnivå. Projektet att borsta tänderna är av modellen bergsbestigning. Att gå på toaletten innebär att jag blir sittande en halvtimme för jag kan inte förmå mig att resa mig, det finns varken ork eller motivation. Jag mår illa av tröttheten. 

 

Psykologen säger att man inte får lägga sig ner och ge upp. Han säger att han tror att jag är envisare än så. Att jag inte kan ge upp. Jag vet att jag är envisare än en åsna och iller i kombination men jag orkar inte längre. Det finns inte ett uns kvar i min kropp. Trots ätande som är tillräckligt eller däröver så finns ingenting alls att använda till att kämpa. Det finns inget jävla bit ihop och kör ändå kvar. Jag har gjort det i så många år. 

 

Det är svårt att vara trött. För det är så många och då säger dom att det bara är att göra i alla fall. Det är svårt att bli trodd, att bli tagen på allvar för alla är trötta. Alla är inte så här trötta då skulle inte samhället fungera. Det är svårt att vara trött för det tas inte på allvar.