uppfortsomfan

Varje gång jag säger att jag inte vill bli inlagd försöker jag förklara hur jag upplever avdelningsvården, hur jag blir av att komma in där. Sammanfattningen är väl att det är få ställen jag känner mig så otrygg på som inlagd på psykiatrisk slutenvårdsavdelning och särskilt då den avdelningen jag tillhör. Ganska ofta blir jag bemött med att så illa kan det ju inte vara, det är bara en natt eller tror du inte att det skulle kunna hjälpa ändå nu när det är så dåligt som det är? Mitt svar är nej, nej, nej och åter nej. Varje gång inläggning ändå blir oundvikligt, dvs när någon utfärdar ett vårdintyg för innan dess sätter jag inte min i byggnaderna, så bönar och ber jag att slippa hamna på den där avdelningen jag tycker allra sämst om, som jag har så många dåliga erfarenheter av och minnen ifrån, jag ber om det varje gång efter att jag är utskriven att snälla, snälla låt mig få komma precis var som helst utom dit. Jag sover hellre på golvet på psykakuten. Ändå hamnar jag där gång på gång.

 

Det är inte så att jag tycker att det är lite tråkigt eller att jag har lite svårt med några som jobbar där eller rent allmänt vantrivs litegrann. Jag får bokstavligen panik av att behöva gå in på avdelningen. Jag får svårt att andas i trappan på väg upp. Jag stänger ner hela mig så fort jag går in för det är det enda sättet jag kan hantera att vara där. Inte prata, inte äta, inte gå upp. Bara stänga ner. Jag sitter och stirrar glasartat framför mig och stänger omvärlden ute med musik. Om jag inte gör så kommer jag aldrig därifrån för alternativet att låta mig vara påslagen skulle ge krossade lampor, kastade stolar, knytnävar, avgrundsvrål som bottnar i panik och ångest. Det skulle vara blod, kaos, tårar och brottningsmatcher. Det är få som tror att det skulle kunna hända eftersom jag aldrig varit utagerande mer än enstaka hårda ord i särskilt upphetsade situationer men jag vet. Jag vet också att jag troligen inte kan hantera att hamna där igen. Jag var nämligen där igen i helgen.

 

Jag kom in till medicinakuten i fredagskväll. Måttligt frivilligt men jag var för utslagen för att riktigt orka protestera när dom gulgröna blev inkallade för transport. Vistelsen på akuten kan sammanfattas med kaos och panik och en jäkla oreda i skallen och väldigt väldigt lite lust att leva. Psykbedömningen resluterade i vårdintyg, medicinpersonalen efterfrågade vak och så blev det. Lördag morgon stövlade läkaren från psyk in och meddelade att han skulle avskriva vårdintyget. Sedan gick han ut genom dörren och var borta i någon minut innan han kom tillbaka och berättade att han skulle fatta ett intagningsbeslut. Hela förloppet skedde utan att ställa en enda fråga till mig. Vi var däremot överens om att vidare tvångsvård efter att jag var medicinskt fri inte var något som skulle ge mig något positivt och han sa att när jag var klar på medicin skulle jag prata med den läkare som hade jour då och i princip bara få tvångsvården avskriven. 

 

Det blev kväll och jag blev klar. Vaket sa att psykjouren inte skulle komma dit och jag kunde inte gå till psykakuten (där jouren håller hus) och vänta, jag var tvungen att följa med upp på avdelningen för jag var inskriven där nu. Vilken avdelning? Jo men den jag har svårast för såklart. Men läkaren skulle komma dit det sa hon, när visste hon såklart inte men jodå läkare skulle komma. Jag ville inte. Inte ett enda dugg faktiskt. Det dök upp väktare för transport och halvvägs i korridoren fick jag panik, glömde hur man andas och sjönk ihop tätt tryckt mot väggen och försökte komma så långt från alla som det bara gick. Inte inlåst, inte dom där två dörrarna som går i lås bakom ryggen. När kunde få luft igen skulle jag in på avdelningen. Genom första dörren och klick i låset bakom mig och lukten i näsan som får mig att ta tre steg bakåt och ger mig stegrande ångest i raketfart. Jag ville inte, jag ville verkligen inte. Dom fortsatte att säga att jag skulle komma in och vänta på läkare. Jag gick genom andra dörren.

 

För att få veta att det inte skulle bli någon bedömning. Det skulle inte komma någon läkare. Jag skulle bli kvar över natten. Ingen förklaring till varför. Ingen förklaring till varför dom sagt något annat innan.

 

Så där stod jag. Där stod jag och försökte få min ångestdimmiga hjärna att ta in vad dom sa. Jag har en diagnos i autismspektrat. Jag har svårt för förändringar, jag har svårt för tvära kast, jag har svårt med människor som ljuger. Där stod jag med besvikelse, ilska, gråt och förvirring sjudande i mig och försökte att inte explodera.

 

Så jag gjorde det enda jag kan för att inte slå över. Jag hittade ett hörn bakom en fåtölj, kröp in och stoppade hörlurarna i öronen och kröp ihop så mycket jag kunde för att på något vis rent fysiskt försöka hålla ihop mig. Det är så jag reagerar när det blir mer än jag orkar hantera. Golv, trånga utrymmen och att gömma mig. Vilket tydligen inte går att förstå. Nattpersonalen ägnade sig nämligen åt att berätta för mig att det jag gjorde var larvigt, att det där beteendet minsan inte skulle få mig utskriven eller ändra något. Som om jag gjorde det för att jävlas, sätta mig på tvären och för att det var kul. Om någon undrar så är det inte direkt så att jag tycker om att ligga på ett smutsigt golv på en sjukhusavdelning. Jag gör det inte av någon annan anledning än att det i det läget är det minst dåliga, det som ger mig minst andel obehag. 

 

Det är inte första gången med liknande händelseförlopp. Det är inte första gången dom ger luddiga eller motsägande besked, det är inte första gången jag när dörrarna väl slår igen får veta att jag inte kommer därifrån eller ens får chansen att föra den diskussionen. Det är inte första gången mina reaktioner döms ut som barnsliga, onödiga eller larviga. Det är inte första gången saker ändras på två sekunder och jag inte kan få någon som helst förklaring. 

 

Så när någon undrar varför jag inte vill ha avdelningsvård beror det på det. Att jag inte kan lita på dom för gång på gång händer saker liknande det här även om det var den värst hitills den här gången. Otryggheten och osäkerheten jag känner när jag kommer in bakom dom låsta dörrarna, jag vet aldrig när jag får komma ut igen, jag vet aldrig vilka ideer dom får, vad dom säger som ändras eller varför. Att jag blir bemött på ett sätt som gör allt värre, att mina reaktioner dumförklaras och att mina känslor inte tas på allvar. Att min rädsla inte ses som på riktigt. Att jag trots att jag flertalet gånger förklarat att jag har svårt att prata, svårt att be om hjälp blir lämnad ensam, ovetandes om eventuella planeringar, utan ordinarie medicin som glöms bort. Att jag inte blir puschad och får stöd för att äta trots att det är känt att jag har problem med det. Istället slutar dom fråga om jag vill ha mat efter att jag sagt nej ett par gånger och accepterar att jag inte äter alls på flera dagar. Helt enkelt för att hela situationen är otrygg och oviss. För att jag aldrig vet från minut till minut vad som händer. För att det är den plats på jorden där jag känner mig ensamast. Därför vill jag inte befatta mig med slutenvården. Jag är livrädd för den. 

 

Förutom det har jag en hel del minnen från just den avdelningen och min första kontakt med psykiatrin. Tillexempel en taffsande nattskötare. Tillexempel minnet av hur jag som psykpatient ombads att inte prata om händelsen för den mannen skulle jobba kvar efter att jag blivit utskriven. Minnet av att dom inte riktigt tog det på allvar för jag var ju sjuk. Minnet och lärdomen att när man är på insidan är man i någon annans våld och det spelar ingen roll vad jag känner, tycker och säger. 

 

Så när någon säger att så illa kan det inte vara så är svaret jo. Det kan det. Precis så illa som jag säger. Från sekunden jag går in tills jag äntligen tar första steget ute i trapphuset på rätt sida dörrhelvetena har jag panikartad ångest. Varenda minut jag spenderar på avdelningen är en minut av ren rädsla. När jag kommer hem efteråt är jag mer förstörd och mår sämre än jag gjorde innan. Den här gången tillexempel gick jag från rätt neutral, trött men ändå helt okej mående till ångest som fick mig att vilja dö bara genom att få veta att jag skulle in där. Den här gången har jag spenderat två dagar efter utskrivning med skyhög ångest och förföljd av rädslan att behöva hamna där igen. 

 

När liknande saker hänt på andra avdelningar dom få gånger jag varit där har dom som jobbat försökt hitta en konstruktiv lösning. En gång när jag fick total mental kollaps att tanken på att dela rum lät dom mig sova i deras avslappningsrum. När jag satt i ett hörn och inte kunde prata för jag hyperventilerade och störtgrät sa dom inte att jag var larvig eller barnslig. Dom frågade mig vad som gått fel och när jag inte kunde svara pratade dom med min man och till slut fick jag papper och penna för att kunna kommunicera. Inte en utskällning för att jag inte svarar på tilltal. 

 

Samtidigt som jag är arg över hur det är där ifrågasätter jag min reaktion. Det är säkert så här dom ska göra, vad vet jag egentligen jag är ju bara sjuk.