uppfortsomfan

September. Förra årets september var början på det sämsta året jag haft. Ett år med otalige intoxer, ett år med en ny nivå av livsleda. Ett år där jag för första gången har haft aktiva genomtänkta planer på att dö. Ett år med viktnedgång och återigen en anorexidiagnos. Ett år när jag efter många års frånvaro av det återigen tvångsvårdats. Gång på gång. Ett år när jag haft fler extravak än jag kan räkna. Ett år när skötarna på psyk säger "vi ses igen" när vårdintygsbedömningen är över, vaket släppt och jag får gå hem. Ett år jag vill glömma, ett år jag aldrig kommer glömma. Ett år. Det är inte över än. Det är inte en cirkel som sluts, det är en spiral som fortlöper som en serpentin. 

 

Jag kommer dö. 

 

Det finns ingen ork. Mina ben är som blyklumpar. Min hjärna är trött.