uppfortsomfan

Jo, jag säger att jag är slut och det är en jäkla massa negativt som ventileras här men sanningen är ju att jag faktiskt har jobbat hårt senaste året, jag har gjort saker jag inte gjort tidigare och taget emot sådant jag tidigare nekat. Det kanske inte ser så mycket ut för världen men för mig är det det. För min ork är vad den är och mina svårigheter är vad dom är.

 

Bland annat har jag:

 

-Påbörjat medicinering med tre olika läkemedel som jag tar dagligen samt ett jag har vid behov.

-Vid två tillfällen remitterats av min läkare till en behandlingsform som är i studiestadiet men nekats pga att jag       inte passat in i den patientgrupp dom vill ha i studien.

-Låtit en sjuksköterska hantera större delen av mina mediciner för att minska intoxrisken.

-Självmant ringt psykjouren ett par gånger och sagt att jag inte kan hantera mig.

 

Att jag äter medicin är... mer än någon förstår tror jag. Att jag sagt ja till att testa en ny behandlingsform är gigantiskt, nu nekades jag men jag sa ja. Att lämna över medicinhanteringen är väl delvis ett steg bakåt eftersom det gör mig mer beroende av vården men det är också ett steg framåt eftersom jag försöker förebygga destruktivitet. Ringa psykjouren är väl mer positivt på pappret än i verkligheten eftersom det väldigt sällan lett till något som hjälpt mig. Sett med andras ögon kan det ha varit bra ett par gånger när jag blivit inhämtad och därmed förhindrad att göra något dumt. Med tanke på mina åsikter om slutenvården är det väl lite svårare att se det positiva.

 

Det är inte gigantiska saker, för många är det ingenting men för mig är det något och jag och vården försöker ständigt hitta något som passar och fungerar. 

 

Förutom det jag radat upp har jag framförallt gjort en sak som är en sjuhelvetes jävla prestation. Jag har överlevt hela året.