uppfortsomfan

Det händer att jag undrar varför människor som jag skuldbeläggs. Jag som inte orkar kämpa hur länge som helst, jag som tar slut. Varför är det mitt fel att jag är så trött att jag inte har förmågan att ta i mer? Varför ses det som att att jag väljer att vara sjuk när jag efter så många års oavbrutet kämpande utan framsteg inte har mer att ge?

 

Människor har en stark inbyggd överlevnadsinstinkt, vi slåss vare sig vi vill eller inte det är så vi är byggda. Vi kämpar långt efter att vi tror att vi inte orkar mer, vi hittar kraft vi inte visste att vi hade. Det är lite så hela jävla mänskligheten har etablerat sig. Vi har slagits, kämpat och krigat på för att inte dö ut och individer med stark kämpaglöd och vilja är dom som överlevt bäst och fått sprida sina gener vidare. Även om vi numera i västvärlden inte direkt behöver springa ifrån vilda djur särskilt ofta eller för den delen ägna dagar åt att samla in mat eller jaga djur att äta så har vi kvar mycket av det där som behövdes på daglig basis från början. Med andra ord, vi är i regel inte veklingar som lägger oss platta vid minsta motstånd (visst finns det enstaka sådana).

 

Jag och människor som mig är inte undantag. Vi kämpar med näbbar och klor och energireserver och jävlar anamma och ilska. Jag gjorde det långt innan någon annan visste att någon var galet och jag gjorde det till och med innan jag själv hade förstått att jag var sjuk. 

 

När jag var tolv började jag få rejäla ångestattacker eller mer åt panikattacker. Ibland flera gånger under en dag ibland en och ibland fick jag en eller två dagar med lugn. Jag hade ingen aning om vad det var. Jag var livrädd men jag gick in i kampen utan att ens vara medveten om det. Jag kastade mig ut ur klassrum gång på gång för att andas, för att få världen att sluta snurra, för att komma undan när det svartnade för ögonen, benen vek sig och jag tappade andan. Bort från illamående och vansinnig ospecifierad rädsla. Trots att det där var min vardag missade jag inte en enda skoldag. Jag bet ihop, samlade min kraft och gick dit varenda dag och slet utan att jag riktigt kunde se det som ett djur för att både gå i skolan som en normal tolvåring och parera och hantera konstanta attacker. Eller ja, gå i skolan som en normal tolvåring med en odiagnosticerad adhd som bidrog ännu mer till slitandet och kämpandet för det kräver en jävla insats att fungera normalt när man har en funktionsnedsättning. 

 

Fram till någonstans runt min nittonde födelsedag var det ingen som visste något. Ingen som visste att jag hade skyhög ångest varje morgon på spårvagnen på väg till gymnasiet. I tre år. Varje morgon i tre år åkte jag till skolan med ett ångestpåslag som fick det att svartna och gjorde mig illamående. Varje morgon kämpade jag som ett djur för att stanna kvar på spårvagnen hela vägen fram. Ibland misslyckades jag och gick av. Sedan tog jag nästa för jag skulle ju komma i tid. Bet ihop och tryckte ihop paniken och tårarna och gick på och åkte vidare.Det var ingen som visste att jag ofta satt och höll stenhårt i bordskivan under lektionerna för det kändes som världen välte, ingen som visste att jag grät på kvällarna, att jag tappade andan när jag var ute och gick i ett försök att fly ifrån ångesten. Faktum var att jag själv inte ens hade greppat vad som hände. Inte ens då kunde jag se att det var ångest. Jag visste inte mycket om det helt enkelt och mina problem kunde ju inte vara så allvarliga eller på riktiga. Det var ju jag. Det enda som jag såg var fel var en bristande självdisciplin (skyhöga prestationskrav kombinerat med adhd (igångsättningssvårigheter och  svårigheter att slutföra), råångest och utmattning). Det var först där sista veckorna på sista terminen i gymnasiet som min förmåga att bita ihop och oavbrutet kämpa mig igenom allt vacklade och det var först då jag insåg att det inte var riktigt så här alla andra hade det. Jag hade en del restarbeten som släpade och behövdes för att jag skulle få betyg och någonstans där ramlade delar av den stenhårda muren. Men inte fan slutade jag kämpa. Inte slutade jag göra saker jag alltid gjort, jag tog i från tårna och lite till och gjorde saker jag redan då inte riktigt orkade. Jag bröt ihop och grät lite och sen körde jag på ett tag till. Då hade jag redan varje dag under sju års tid helt ensam fört en kamp mot ångesten.

 

Ett par månader senare mådde jag så dåligt att jag hoppade av högskoleutbildningen jag påbörjat och i samma veva träffade jag en psykolog på studenthälsan som avfärdade mina problem och strax därefter självskadade jag för första gången för att jag inte stod ut med min ångest längre. För att min ork började sina, för att alla dom där årens kämpande började lämna ordentliga spår. Gav jag upp? Slutade jag borra ner huvudet och köra på? Nej. Jag började jobba. Det var droppen som fick hela jävla skiten att svämma över å det grövsta. Den sista millilitern som skapade en tsunami utan dess like. Jag grät på väg till jobbet, jag var vaken hela nätterna och promenerade för det var det enda som kunde lindra ångesten ett uns. Jag satt i omklädningsrummet med ångestattackerna och jobbade sedan på som vanligt däremellan. Tills den dagen jag sjukanmälde mig för att jag inte orkade längre och min chef blev så orolig att det slutade med att jag hämtades in till psykakuten. Min första kontakt med psykiatrin var två månaders tvångsvård på sluten avdelning. Sedan dess har jag inte jobbat. Sedan dess har jag på heltid kämpat för att bli friskare, för att orka göra saker, för att orka leva och jobba. 

 

Det är nu arton år sedan jag var en tolvåring med runda glasögon, ruffsigt hår och en jäkla massa ångest jag inte förstod mig på. Jag har dagligen under arton års tid kämpat. Somliga dagar har det varit aningen lättare, många dagar har varit ett rent helvete och för varje dag som passerat har lite mer av min ork försvunnit. Nu är jag slut. Allt det där som man orkar mer än man tror är förbrukat. Jag har använt extraenergier många år. Nu är jag trött. Nu har jag fått nog. Nu orkar jag inte mer. 

 

När människor som jag säger att det är nog, att orken inte längre finns så är det inte för att vi är lata, inte för att vi är dåliga, inte för att vi tror att någon annan ska göra jobbet. Bakom personen som inte längre har kämpaglöden kvar finns förmodligen en lång historia av kamp. År av kraftansträgningar, år av försök att bli friskare. År av mentala brottningsmatcher för att överleva ännu en dag. Så jag undrar varför ska vi, varför ska jag skuldbeläggas och ses som en sämre människa för att jag är så trött att jag inte längre kan förmå mig att ta mig an uppgiften ordentligt? Varför ska jag skylla mig själv för att jag är så dränerad att jag inte orkar slåss för att få behandlingar, remisser, undersökningar eller läkartider? Varför ska jag få höra att jag väljer att vara sjuk när det handlar om att jag är så dränerad att jag bara med stor ansträgning ens borstar tänderna. Jag hoppar inte på varenda behandlingside och medicin som föreslås för jag orkar helt enkelt inte. Jag är så in i märgen jävla genomslut. Problemet för människor som mig är inte att vi inte "bara" bestämt oss. Problemet är att vi har gjort det så många gånger under så lång tid.