uppfortsomfan

Dagar försvinner, veckor, månader. Tiden går. Obarmhärtigt kommer en ny dag när den gamla tar slut, om och om igen. 

 

Jag har uttryckligen sagt hjälp mig. 

 

Svaret är hur, vad vill du ha? Jag vet inte. Jag gör inte det. Jag vet att jag är så trött, så trött. Jag vill att någon viskar i mitt öra att det är okej, att jag får släppa taget. Jag är så trött att jag bara sitter still fast ångesten och desperationen och uppgivenheten sliter mitt inre i stycken. Jag orkar inte släppa ut det för jag orkar helt enkelt inte skrika och slåss. Det finns inte energi till det. Jag säger väldigt sällan hur det är, det är lättast så eftersom jag inte vet vad andra kan göra oavsett om det är vården eller någon annan och det ger uppgivenheten en extra knuff. 

 

Gör saker som är bra är ett standardtips. Ett bra sådant i dom allra flesta fall. Jag har försökt, oj vad jag har försökt, och för varje sak jag gör försvinner lite mer av energin jag inte har. Till och med det som borde ge glädje och positiv påfyllning dränerar mig. Hur ska det gå att hitta motivation att leva när verkligen allt kostar mer än det ger? När det inte finns andhämtningspauser?

 

Nej det är ingen större skillnad nu mot senast. Jag är tröttare mest.