Två saker
Ett. Jag är nog den enda kvinnan i universum som inte blivit objektifierad. Någonsin i någon situation av någon. Jag minns när vi gick i åttan eller nian och en av mina lagkamrater i handbollen pratade om hur jobbigt det var när killar och män visslade efter henne och skrek saker. Jag bara tittade, jag visste inte att sådant hände. Det finns en mångd olika tänkbara förklaringar. Jag är rätt ful, jag noterar inte andras signaler (jag skulle ju inte missa om någon tar mig på rumpan men smågrejer ser jag inte), jag rör mig inte bland alkoholpåverkade människor i någon större utsträckning, jag har ett förhållande, mina få vänner är inte idioter som skulle göra sånt, jag inger någon form av respekt (har jag noterat efter alla år, folk gör inte vad som helst mot mig) och framförallt så har jag nog haft en jävla tur.
Två. Jag vill inte äta mat. Jag vill inte vara hungrig. Jag hatar mig själv för att jag äter. Jag vill inte se ut så här, känna mig så här och vara så här. Det är inte värt att vara ätande. Det är inte värt att försöka bli frisk på den fronten för jag hatar hur jag är nu. Jag hatar varenda matbit jag äter. Jag skäms för att jag inte har självkontroll nog att svälta mig till döds.
