Urblekt
Det är som sår. En gång för länge sedan var tre små rispor en anledning till låsta dörrar och långa korridorer. År senare fick jag själv ta tunnelbanan hem med tio tjugo nya stygn. Det var redan gjort så många gånger. Dom visste att jag inte skulle göra något värre. Det var gjort så många gånger att det hemska i det hela bleknat bort.
Jag vet inte. Jag är kanske på väg att ge upp. Bara acceptera att skit är skit. Vara tyst, låtsas, le och vara glad. För hur förbannat ont det än gör så hjälper ingenting (jag kan inte ta emot hjälp på rätt sätt). Tanken kom när jag stod på tunnelbanestationen med ångesten värkande i bröstet och försökte komma ihåg hur man andas. Jag är inte en fara för mig, inte för andra. Det finns liksom inget att göra när jag mår som jag gör. Jag fortsätter som vanligt, låtsas som inget så långt det går och försöker lära mig att leva med smärtan och oron. Jag minns ju inte ens hur ett annat liv ser ut. Kan man lära sig att stå ut med kroniska fysiska smärtor går det kanske med psykisk också?
Ja, verkligen en sådan vecka. Fattar inte hur svårt det ska vara, vi är ju sjuka, det är ingen normal sjukdom - det är en illusonerad värld, fuck off på den.
Hur känns det idag?
kramar
För att få hjälp så måste man nästan ta livet av sej framför dem för att de ska ta oss seriöst:(
Jag vågar inte ens åka iväg utomlands för jag är rädd att jag skulle trivas så bra att jag faktiskt inte skulle klara av att åka hem igen:S
Var stark!
<3
Du har rätt, ingen i hela världen skulle välja det här om de visste från början vad det skulle innebära.
Du är nog knappast tjock, och en liten sak i taget, ha inte så höga krav på dig själv, är man sjuk är det inte lätt att klara något alls. Så bara att klara semester var ju ett jättestort plus!
Hur gick det hos dietisten?
kramar
svar: vet du hur glad jag blir när någon säger så?? att de har sett något/någon, hört något och så tänkt på just mig!? :)
så fungerar vården.. inte tillräckligt mager, du får klara dig själv, skär inte tillräckligt djupt, hej då.. SKIT :( <3
svar: det är helt otroligt vad fint det känns att någon tänker på en och kommer ihåg att man finns. fastän jag tänker på er "bloggtjejer" då och då, så känns det så främmande att någon skulle tänka på hur jag har det :)
Så himla sant!!
Hejsan :) hur är allt med dig? hur var skidresan? :D
kram
Den finns alltid där, mer ibland, mindre ibland, men just nu alldeles för nära inpå.
Säger äs eller du att du är tjock?
Jo, kommer aldrig kunna bli vegetarian jag, har vuxit upp med en pappa som är jägare.
men förstår dom som blir det.
Gör det, dö under täcket behövs ibland.
kramar
Jag äälskar också banankaka md choklad, mmmm.. spciellt om det är hackad choklad i!
ÅÅ kan man ha keso i pannkaka? måste testas omgående haha :D
Asså, men är de stor viktuppgång då? joo vet hur du menar jag är också orolig för att de inte ska sluta när jag nått normalvikt osv men jag antar att man får lita på behandlarna? vad säger dina behandlare då? har du långt kvar till "normalvikt"?
Det kommer bli bättre, du måste bara kämpa på :)
Har du några planer för helgen?
ledsen för att du mår så dåligt. önskar att jag hade nåt klokt att skriva. men jag vet inte, kanske att jag känner igen mig från förr. när alla hade gett upp, och jag med. jag önskar att jag kunde säga vad som gjorde skillnaden, varför jag inte är kvar där idag. kanske är lösningen personlig.
har du kvar kontakten på scä?
