uppfortsomfan

Positiv. Det är det man ska vara. Glad och uppmuntrande och med framtidstro. Man ska tro att framtiden blir bra, man ska hoppas. Man ska ge i realtioner, inte och suga ut energi. Inte vara energitjuv. Sådana människor ska man nämligen göra sig av med, fort och utan pardon. Men har ingen tänkt på att vänskap handlar om att ge och ta? Har ingen tänkt på att om alla bara vill ha vänner som ger i sin närhet är man kanske själv en sådan som bara tar? Har ingen tänkt på att sjukdomar som depression kan göra det nästintill omöjligt att vara sådär sprudlande och optimisitks som man ska? Har ingen tänkt på att även den som har ett behov av att få mer än den ger under en period lika gärna hade kunnat vara en själv?

 

Jag är ju medveten om att det finns människor som verkligen är extremfall och som man inte vill och orkar ha kvar i sitt liv men i dom flesta fall tror jag det handlar om dålig kommunikation, kanske har vännen inte förstått att det är så du känner. Nej alla förstår inte sådant instinktivt. Kanske behöver du förklara att du behöver lite vila, att du behöver lite utrymme att prata du med. Lite utrymme att vara den trötta som behöver ett lyssnande öra och en kram. Många gånger är det också någon som mår rent jävla skitdåligt för att säga det rakt ut och det handlar inte bara om vilja i alla lägen. När en depression drar ner sin mörka gardin över tankarna och ber optimismen dra åt helvete är det svårt att vara positiv och fantastisk. Att se på framtiden med hopp och tro. Det är inte med flit, det är inte för att jävlas, det är inte i brist på försök. Det är en sjukdom.

 

Vad du än gör och hur du än tycker om det här med energitjuvar (vem kom ens på namnet, hatar det) så glöm inte att prata med människan först. Jag tror att det finns en lösning i många fall. Vänner är värda det.

 

 

För en evighet sedan skrev jag något här. Sen har det varit tyst. Rätt mycket tyst. För jag har inte lust till något. Jag försöker. Jag är ute, jag dricker te och jag klappar illrar. Men näe. Det är mest trött och tomt och nu har jag semester från psyk och har ägnat hela våren åt att säga inget alls. Nu väntar en höst med miljoners möten, saker jag måste veta om min framtid och oro, panik och magkramp. För jag fyller trettio i vår och då kan jag inte längre ha aktivitetsersättning. Jag orkar inte riktigt uppleva den processen.