uppfortsomfan

Mest kaos i min hjärna just nu. Det är en massa saker jag borde, måste, skulle må bra av, ha nytta av att göra. Fast jag vet inte riktigt vad och hur mycket det är eller när det ska, borde, måste göras. Det är som masvis med lösa små trådar och ballonger som flyter runt och jag kan varken se dom ordentligt eller få fatt i dom. Så jag är stressad och hela jag känns som ett kaos och allt är fel och magen är uppspänd och mat är äckligt och tråkigt och ändå äter jag och sväller och hatar mig själv och ligger i sängen och hittar inte luften för att livet känns så vedervärdigt. 

 

Däremellan låtsas jag att livet är okej och går på lina och bakar chokladbiskvier med världens finaste Jonathan.

 

Ångesten igår. Var sugen på lite godis tänkte jag mig. Och känslan av att praktiskt taget darra innan besöket i affären. Ångesträdsla. Ja, jag köpte godis till slut och ja jag åt upp det och jag ville dö. Det känns inte bra idag heller. Jag tycker inte jag har vunnit något genom att gå emot känslan, det enda jag känner är att jag är misslyckad, går upp i vikt och har dålig självbehärskning. Alltså på riktigt. Jag hatar godis. Jag hatar mat och jag är less på det mesta.

 

Positiva sidan är väl att jag köpt mig en ny dator. Eller ny och ny, det är en begagnad från en kompis men den fungerar vilket är mer än man kan säga om mina gamla. Har tre stycken varav två har skärmar som gått och tvärdött. Det i sig är väl inget jätteproblem men dom är såpass gamla och sega att detinte ens är värt att försöka väcka skärmar eller köpa en ny. Så nu kan jag se på bilder som rör sig och höra ljudet samtidigt! Inte illa det.

 

Igår var jag och klättrade och var så väldigt nöjd med den biten av mitt liv. Att jag vid tiotiden var på väg hem från träning i mysiga kläder och inte på väg till folk och alkohol uppklädd och förväntansfull. För det är inte sånt jag uppskattar sådär värst mycket. Jag var glad över att jag var ensam i den ljumma junikvällen med min ryggsäck full med träningskläder.

 

På tal om det så väntar lite av det där fest och folk ikväll. Som tur var i en rätt sansad form. Jonathans pappa fyller år och vi ska dit. Jag vet inte riktigt hur många och vilka som kommer men jag vet att om det blir för mycket så finns det alltid ett rum där jag kan dra mig tillbaka. Just nu oroar maten mig mer än folket. Eller framförallt så oroas jag av mig. Det brukar vara bra mat hos dom. Jag litar bara inte på mig själv tillsammans med mat. 

 

För övrigt, osötad mandelmjölk är min nya kärlek. Fantastiskt att koka gröt på och ruskigt gott i en del tesorter, dyp darjeeling. 

 

Tiden bara rinner iväg och utan att jag har hängt med alls så har det snart försunnit en hel sommarmånad. Borta som alla andra månader som bara passerar förbi utan att lämna några större spår. Som dagarna jag knappt märker när dom avlöser varandra.

 

Det är soligt utanför köksfönstret och plaskdammen är fylld med iskallt vatten som barnen springer skrikande genom. Jag gissar att det är varmt utomhus. Jag känner att jag borde gå ut. Jag skulle nog tycka att det var skönt och man ska ju förresten vara ute och ta vara på dagar som den här när det faktiskt är sommar. Jag orkar bara inte just nu. Det blir väl som det brukar. Jag blir sittande inne och släpar mig ut först framåt eftermiddagen när solen gått i moln eller blåsten ökat. Fast då blir man ju inte lika bränd i alla fall.

 

Någon av illrarna har roligt i en plastpåse. Skräp är alltid dom roligaste leksakerna. Idag är det bonus, jag köpte en ny temugg igår så plastpåsen innehåller också lite wellpapp och en tuss silkespapper. Perfekt underhållning för en pälsig fläskfile. Dagar som denna är det väldigt skönt att dom är såpass lättroade och självgående. Jag har inte energi över till så mycket mer än att fortsätta existera och titta ut genom köksfönstret.

 

Det är lugnt. Ingen skriande kvävande akutångest. Bara den vanliga lätt tryckande varianten som gör andetagen lite tyngre än vad som är normalt men eftersom det är ett jämnt tryck spelar det inte så stor roll, alla andetag är rätt lika. Det är en trötthet som inte är så våldsam att den ger mig huvudvärk. Bara lite förvirring och tungt huvud. Just idag har jag kapitulerat inför sjukdom och vi har någon form av vapenvila där jag slipper bombangreppen men belägringen runt alla mina murar är intensiv. Minsta felrörelse eller felvalt ord så smäller det från krypskyttarna. Jag skulle inte säga att det är okej, det vore att ljuga men det är lugnt.

 

Om ett tag kommer världens finaste tant in för en kopp te. Hon råkade hamna i stan på väg hem i söndagskväll men blev så tokförkyld att hon inte kunde ta sig iväg igår utan ska påbörja resandet idag och ska ladda lite här innan snuvhuvudet ska köra bil hela vägen till långtbortistan. Det är jag glad för. Vi ses alldeles för sällan och jag saknar henne varenda dag. Ofta gör det ont av tanttomhet. Det finns så mycket i livet jag vill dela med världens bästa tant P. Solnedgångar, Te på balkongen. Funderingar om stort och smått, i veckan hade vi en lång sms-diskussion om prepositionerna i och på och hur hemskt det måste vara att försöka lära sig svenska som andraspråk. Alltså, hur ska man kunna logiskt förstå att det heter i bilen men på bussen? Eller att man kan vara på flyget men i flygplane?. Eller varför inte att man kan vara både i och på stan? Jag är full av beundran för alla människor som lyckas lära sig prata svenska i vuxen ålder även om den inte alltid är perfekt. Jag hade ju blivit knäpp av vår grammatik.

 

Nu ska jag återgå till att glo ut genom fönstret. Eller kanske orka ta en dusch. Eller masa mig iväg och köpa vattenmelon. För det vet jag att min underbara vän är väldigt förtjust i.

Så sitter jag där igen i hans grå obekväma besöksstol. Han bytte ut dom sköna för att få plats med fler. Skorna åkte av så fort jag kom in, blicken är vänd mot den lilla flodhästen i min hand. Jag vrider och vänder och pillar. Huvudet är trött och tankarna blir inte mer än suddiga skepnader som är omöjliga att fånga. Han frågar vad vi ska prata om idag. Jag letar och försöker känna något om något. "Vad tusan meningen är med att leva." Det blir mitt svar efter en lång tystnad när jag grävt efter ord som inte finns, ord som fastnar innan jag hinner se vilka dom är.

 

"Har du suicidtankar eller planer nu?" blir ju den snabba motfrågan. Jag vet ju att den måste ställas men nej det har jag inte, inte mer än vanligt, jag är bara less. Jag bryr mig inte. Saker är inte roliga. Jag uppskattar inte det jag har, jag har inte energi till det. Inte ork. Jag vill prata om vad som är poängen med att finnas när man inte kan se något som är värt något. Eller alltså. Jag vet ju att jag har saker som är fantastiska. Jag känner det bara inte.

 

Vi går inte in på det. Han frågar mig bara om jag tycker att jag är deprimerad. Ja inte tusan vet jag. Jag gör ju saker, går upp och är igång. Jag kan ju tycka att klättringen är bra. Men på det stora hela är mitt liv tvärgråsvart. När jag tillåter mig att tänka på det eller känna efter. Oftast så fortsätter jag bara framåt som om jag vandrade i motvind och hagel. Huvudet nerkört, överkroppen lätt framåtlutad och blicken riktat på fötterna som trampar steg efter steg. Inte ett ögonkast varken bakåt eller framåt och att slappna av och känna finns inte som alternativ. Det är ju kallt, blött och blåsigt.

 

Sen rinner samtalet ut i sanden. Vi bokar in en ny tid två veckor senare och säger hejdå. Tiden är inte ens slut. Han har gett upp. Vi har inget mer att säga.

 

 

 

 

Så blev det midsommarafton två dagar efter samtalet och jag gör mitt bästa för att tycka att det är bra, känns bra och att jag vill leva. Det gör ont. Det är fina saker, bra saker. Jag känner det stundvis. Som ett täcke över allt ligger ångesten, gråsvartleran och mattankarna.

 

 

Jaha. Vad jag trodde jag skulle göra imorse var att åka till gubbängsfältet för handboll, sedan lite klättring och därefter träffa en vän och köpa dator av henne. Det blev inte riktigt så. Lagom tills jag skulle byta tunnelbana sådär en timme hemifrån började jag må riktigt illa. Jag valde att promenera tillbaka mot hemmet och sedan brakade det lös. Hade en helvetestimme där jag tömdes på sista galldroppen tror jag och sedan blev jag sittande på en sten i skogen i över en halvtimme eftersom jag inte orkade gå ett enda steg. Tack och lov verkar det ha varit en väldigt akut matförgiftning för efter den timmen har det känts bra även om jag varit trött och i obalans med vätska. Härlig dag, eller inte alls.

 

.... har ägnats åt handboll utomhus. Det är säsongens sista turnering som idag går in på sin fjärde och sista dag. Om en stund åker jag iväg för att först se 98:orna spela b-kvart och sedan laddar jag upp för b-semi med 99:orna. Det har varit hårdast tänkbara motstånd i gruppen med bland annat sm-treor för 98:orna och tvåan i norden cup för 99:orna men det har kämpats på bra och nu är det all in, sista matcherna för säsongen. Jag har varit mycket läcker i min keps och som traditionen bjuder har det både regnat och varit sol så jag har blivit blöt, frusit och bränt öronen till stopplysen.

 

Alltså. Jag vill vara positiv och trevlig och glädjespridande. Egentligen.

 

Fast jag orkar inte. Just nu har jag bara ångest. Hela jag är en enda kladdig massa av ofokus, hyperaktivitet, rädsla, ånger, skuld, oro och självhat. Jag är så nära att bara ge upp. Lyssna på den där förbannade ätstörningen och sluta kämpa emot. Jag vet, det är inte en lösning och det blir inte bättre men just nu känns det bara så fruktansvärt vidrigt jävla hemskt att kämpa. Det är som att jag sitter fast i ett grepp där någon håller lite hårdare ju mer jag försöker vrida mig loss och jag blir mer och mer panisk ju hårdare greppet är.

 

Det är mat. Det är att äta. Det är träning. Det är min kropp. Det är trötthet. Det är ett hat mot min hjärnas oförmåga. Just nu är det nog mest mat.

 

Varför måste man äta för? Jag orkar inte.

 

 

Ärtplantorna håller på att rymma ur krukan och själva plantera sig på balkongen tror jag. Det har blivit lite försening i utplanteringen eftersom det varit så regnigt senaste dagarna och även om jag inte har så våldsamt mycket emot regn sådär så tar det emot att dressa på sig regnstället för att gå ut på balkongen. Hur som helst är det ett klart fall av tacksam växt att plantera, till och med jag får ju resultat och det säger inte lite med tanke på att både jag och min mor har lyckats torka ihjäl kaktusar.

 

Fick igår bekräftelse från capio om att jag är placerad i kö för öppenvårdskontakt och att det ska bli av inom dom tre månader som vårdgarantin lovar. Fick också ett mer spännande brev med Valles patalogirapport. För ja, jag är en nördig. Jag vill läsa och se vad som fanns därinne. Jag vill ha en chans att lära mig mer, jag vill se om det är något som kan vara smittsamt eller kostorsakat som jag ska se upp med när det gäller resterande illrar. Framförallt så intresserar det mig. Så när jag är lite mindre trött ska jag sätta mig ner och läsa ordentligt. Har bara skummat igenom, det tar ändå lite koncentration att förstå på riktigt när det är en tvåsidig rapport på fackengelska.

 

 

Dom nyinköpta kläderna, förutom dunjackan då, på ett stycke Hanna i klätterhallens omklädningsrum. Och ja, idag ska jag klippa mig och bli av med det där oformliga ruffset till hår. Har inte gått att få till ett samarbete med det överhuvudtaget senaste veckorna.

Men alltså... Det finns ungefär två artister som jag orkar samla ihop orken att gå och se live. Det är Lars Winnerbäck och herr Thåström. Framförallt den förstnämnda. Jag känner lite att Stockholm har blivit åsidosatt när det kommer till hans spelningar. Förra sommaren genomled jag en grönanspelning. Vem i hela helskotta tycker att det är en bra miljö för en konsert när det mitt under en ballad dånar fram en bergochdalbana femton meter från scenen och tjugofem småfulla tonåringar skriker IIIIIIIHH allt dom har? Nu har datumen för höstturnen kommit ut. Närmsta plats för mig att se honom är i tada.. Örebro. Tack, tack som fan.

 

Jo, jag vet, alla som bor i orter mindre än min förort har det ännu sämre men där finns det ju en orsak, det finns varken folk eller lokal att motivera det. Stockholm var sist jag kollade den största staden i det här landet. Ja, jag är bitter.

Jag läser bloggar, jag tittar på bilder, jag ser uppdateringar på facebook och jag hör samtal på bussen. Om lycka, om drömmar, om förhoppningar och framtid. Jag ser strålande ögon, vackra fukostar och hör ord om uppskattning och själsvila. Pirrande magar, bruna ben, solmogna bär och underbara vänner. Jag ser och hör glada människor.

 

Framförallt ser jag något som inte finns hos mig. Allt det där som är livet.

 

Jag tror faktiskt inte att jag kommer bli frisk. Jag ser ingen framtid. Jag drömmer inte om något, jag hoppas inte och jag känner ingen lust inför någonting. Det är lite så att det är värdelöst att ha förhoppningar för jag uppskattar ändå inte något. Inte som jag borde. På något vis känns det som att jag borde ge upp och lämna plats åt dom som har ork och känslor nog att uppskatta livet och världen. Jag är bara orolig, rastlös och på väg bort. Jag rymmer konstant i själen. Vill inte vara kvar. Flyr.

 

Jag står helt enkelt inte ut med att vara i den här världen med mig själv.

 

En pannkaksfrukost är ingenting mysigt i mitt liv. En pannkaksfrukost är en orgie i ångest. Ja, dom smakar gott men jag är stressad och ångestfylld och får kalorispel i huvudet och äter för fort och äter gärna för många för jag har inte förmågan att njuta riktigt utan mölar i mig fyra fem stycken, blir proppmätt och vill inte äta en bit till någonsin igen.

 

En dag på stranden med fin sand att vandra i gör mig galet rastlös och hela jag blir orolig och ångestdriven och jag far runt som ett yrväder och äter gärna för att hålla mig sysselsatt och eh ja får ångest för att jag äter och blir mer orolig och så är spiralen igångsatt.

 

Drömmar orkar jag inte ens försöka ha för jag kan inte på något vis förstå vad som skulle kunna göra mig friskare. Hur jag skulle kunna må på något annat vis. Jag tror det är för sent, jag tror jag är körd. Det blir inte mer. Det blir inte bättre. En framtid är inte bättre än det här och vad är det här att se fram mot?

 

 

 

 

När alla känslor i hela kroppen bara säger åt en att rulla ihop sig i fosterställning och skrika som ett sårat djur.

 

Fast jag gör inte sånt. För det hjälper inte och jag orkar inte. Har inte energi nog för att slösa på sådant.

 

Sen är jag sugen på choklad.

Nationaldag. Det enda jag märkt utav den var lite mer folk utomhus och att Jonathan var ledig. På ett sätt är jag ltite avundsjuk på Norge som verkligen firar, där det är något stort och människor i alla åldrar har bunad (folkdräkt) på sig. Fast å andra sidan, jag har aldrig varit mycket för organiserde firanden ändå så jag hade förmodligen knappt deltagit ändå. Dessutom har vi ju inte riktigt något sådär stort att fira. I Norge så är det ju att dom slapp oss, vi har ju liksom mest fått släppa ifrån oss landområden. Inte så mycket party om man säger så. Undrar hur det är i andra länder.. I USA är det ju stort också men i övrigt... Hur många länder har nationaldagar eller liknande och hur firas dom. Hum. Mycket jag inte vet helt klart.

 

Vad har jag pysslat med idag då? Försökt ha en bra dag i solen och med bra sällskap och nästan lyckats. Bortsett från maten så har dagen varit rätt bra. Direkt efter frukost packade vi in klättergrejer i bilen och åkte ut till kärsön för att bouldra lite i den riktiga världen i skogen som omväxling till inomhushallen. Vi har varit där två gånger tidigare, för ett och två år sedan, och det är riktigt kul att se att man har gått framåt och utvecklats både tekniskt, styrkemässigt och modmässigt. Sist vi var där var det ett väldigt ynkande och gnällande på mig när jag skulle mantla upp över kanter (ta sig upp sista biten runt hörnet så att säga) för jag tyckte det var tungt och obehagligt men idag flög jag runthörn och upp över kanter som ingenting. Klarade faktiskt allt vi gav oss på innan vi kapitulerade för myggfanskapen och gick och tog ett dopp istället. Årets första faktiskt.

 

En lunch på resande fot blev en sallad från mataffären. Det gick sådär va. Eller jag tror inte det var så illa energimässigt men det är inte bra att lämna och peta ut och selektera. Eftersom vi hade mer klättersug tog vi en vända till klätterhallen också och trots att jag kände mig lite sliten i både fungrar och armar efter förmiddagen så gick det fantastiskt bra. Inte dumt alls när det äntligen flyter på. Efter nästan två timmar fick ge oss eftersom fingertopparnas hud var så tunnsliten att lite till hade fått det att börja blöda för att huden var så nerskavd.. har provat det tidigare och det är bara inte skönt så imorogn blir det klättervila.

 

Handla, fixa middag. Mera sallad. Åt av allt denna gång men var långt ifrån mätt trots en normal portion. Vi åt efterätt, glass med någon hallon/chokladsås, lite bananer och några kakfingrar=) Gott men så inte värt det. Inte fasen mättar det och det gav mig mest bara tokångest och såklart slutade kvällen med att jag som inte var mätt käkade skorpor. Så, tadaaa.. fettångest eller om det var fetångest. Skit känns det i alla fall och cykelturen jag planerat kommer nog bli längre än jag tänkt. Tur att det är skönt ute eller något. Lite less på mig själv. Jag är övertygad (efter överslagsräkning) om att jag inte ätit för mycket utan snarare ganska lagom men eftersom lagom idag är ganska mycket på grund av intensivt aktiverande så får min hjärna spel ändå.

 

 

 

På något vis blev jag nervös ändå i slutändan.

 

Kissnödig, en mindre bisvärm i magen (fjärilar är för positivare känslor) och en fot som inte gick att hålla still.

 

Jodå, jag överlevde. Läkaren var (som någon här sagt) bra. Fast som vanligt så får jag folk som inte är från psykiatrin att tappa fattningen och komma av sig när vi ska börja samtala. När jag kommer in i ett rum för samtal eller liknande så är det första jag gör att ta av mig skorna. Jag ogillar skor och vill helst sitta med fötterna uppe i stolen. Det är inte så onormalt. När det däremot kombineras med att jag första halvtimmen inte ens tittar på personen och aldrig under mötets tid ser denne i ögonen och att jag då och då sitter och blundar och allmänt inte sitter still. Svarar korthugget på frågor och har en flodgris upp i ansiktet mest hela tiden. Då blir dom förvirrade. Hon undrade om det hade hänt något, om jag inte mådde ra, om något var fel. Nej alltså, det är så jag är. Dessa små särdrag i kombination med att jag är vaksam, inte släpper in folks och har svårt att känna förtorende och därför lätt uppfattas som svår att nå och minst sagt underlig. Hon kom in i det efter ett tag dock och jag blev lite uppmjukad.

 

Fysiskt i vanlig ordning frisk som en nötkärna. Eller ja, det där blåsljudet som upptäcktes när jag först insjuknade och gick ner i vikt hittade hon och mitt som hon uttryckte det "inte så kaxiga" blodtryck men det var inget nytt och inget farligt.

 

Psykiskt. Ja alltså vi var överrens om att jag har ett problem (in your face scä). Vi var också överrens om svårigheterna som finns med behandling. Hon trodde inte dom skulle kunna behandla mig utan att jag skulle gå upp i vikt. Vilket jag inte förstår. Jag har en normalvikt (och inte bara strax över 18, jag är över 20) så jag förstår inte varför man inte kan balansera ett matschema så jag står still? Alltså något kilo eller så köper jag ju eftersom jag äter för lite nu men ja.. Hur som helst. Resultatet blev att jag ställs i kö för öppenvårdskontakt. Vilket i praktiken innebär att ingenting kommer hända på flera månader. Någon gång i höst med lite tur kommer det finnas tid och plats för mig.

 

Mer då? Jag fick bekräftat att jag inte är frisk på fler sätt. Dels genom min första tanke när vi pratade matschema och gå upp i vikt och jag insåg att jag med en gång kände mig sugen att fuska om jag skulle börja rusa upp i vikt. Rädslan för att tvingas träna mycket mindre och äta mycket mer var mer än jag ens kunde tänka på uppenbarligen. Sedan direkt efteråt när jag promenerade till ica för att köpa mig något till lunch (fem timmar efter en för liten frukost och innan ett klättringspass) och stod och vände och vred på varenda jäkla matvara och ägnade tjugofem minuter åt att bestämma mig för vad som kunde vara okej och sedan ändå lämna hälften av getosten i salladen (åt all pasta, tjoho) och i vanlig ordning inte ens öppna burken med dressing.

 

Lämnade fyra nya rör blod så jag får väl se om det är något som skiljer sig från dom senaste som togs för psyks räkning i början av april eller om det var slutet av mars. Jag bad henne ringa med resultaten för jag tycker faktiskt sådant är spännande oavsett om det är bra eller dåliga resultat. Gillar att veta hur jag ligger till helt enkelt.

 

Efter den nästa två timmar långa syningen i alla sömmar och känslovrår och praktiskt taget pormaskräkning (nej jag gillar inte bedömningssamtal) kände jag mig rätt manglad. Mentalt totalslut helt enkelt.

Ångest. Sysslolös. Ännu mer ångest.

 

Capio imorgon. Helt utan förhoppningar, helt utan förväntningar.

 

Jag vet ju.

 

 

Det finns en utbildning jag har fått för mig att jag vill gå. Jag brukar aldrig säga att jag vill något för då vet ingen då blir besvikelsen mindre när det inte blir så. I det här fallet är det ganska riskfritt att prata om det eftersom det är så otroligt många hinder ivägen. Det kommer liksom inte hända. Så då kan jag erkänna att jag vill. Här är den http://www.nvh.no/no/Utdanning/Dyrepleier/

 

 

Tror jag är allergisk mot helger.. förra helgen var jag dålig, piggade på mig lagom till måndag och var frisk och fräsch ända tills det blev lördag morgon. Inatt var jag vaken större delen av natten och skulle inte bli förvånad om märkena från toastolen blivit permanenta i mina lår. Ungefär så kul har jag haft det.

 

På onsdag har jag ju tid hos capio för bedömningssamtal. Är rätt övertygad om att det inte blir mer än så men jag är ändå tacksm för att någon äntligen lyssnat på vad jag har att säga. Varför jag inte tror att det blir någon form av behandling? För att jag är för frisk och för svår. Jag väger tillräckligt. Jag äter.  Varje dag, oftast minst fyra mål. Jag äter godis, bregott på mackor och kolhydrater.... Jag är svårbehandlad för jag har magproblem som inte tillåter mig att äta hur som helst eller vad som helst. Jag har andra svårigheter och psykiska problem som gör en behandling krångligare. Jag passar helt enkelt inte in i den mall som behandling har.

 

...och jag ljuger för mig själv känner jag. För nog äter jag både godis och glass och vispad grädde och ostmackor. Fast inte utan ångest, inte utan planering, inte utan att träna, inte utan att ta bort något annat. Fast det är liksom inte så allvarligt. Jag överlever ju, jag håller vikten utan några som helst problem och är fysiskt frisk som en nötkärna bortsett från ibs:en då. Jag är inte sjuk nog för behandling men inte frisk nog för att orka bryta och vända om på egen hand.

 

Jo, jag kommer gå dit fast det känns som slöseri med tid och otroligt ångestframkallande att vara i en byggnad bland så mycket undernärda människor när jag själv har en alldeles otroligt normal vikt.

 

...och det yttersta beviset för att jag borde gå fick jag imorse när jag ställde mig på vågen och kände någon sorts glädje över att magtraset senaste dagarna gör att den visar två kilo mindre. Även fast jag vet att det är vätska så är det något inom mig som är nöjd med det.

 

 

Nej alltså idag är en sådan dag när jag är ångestfylld och less fast saker egentligen är bra. Det gick jättebra att klättra, jag åt gott både till lunch och middag. Illrarna är sams och lugna. Jag mår apdåligt. Vad gör man då? Bjuder på bilder från senaste dagarna för att slippa skriva ner hur ruttet allt känns.