uppfortsomfan

Nu äre fredagsmyyyyyys...

Alltså. Jag vill vara positiv och trevlig och glädjespridande. Egentligen.

 

Fast jag orkar inte. Just nu har jag bara ångest. Hela jag är en enda kladdig massa av ofokus, hyperaktivitet, rädsla, ånger, skuld, oro och självhat. Jag är så nära att bara ge upp. Lyssna på den där förbannade ätstörningen och sluta kämpa emot. Jag vet, det är inte en lösning och det blir inte bättre men just nu känns det bara så fruktansvärt vidrigt jävla hemskt att kämpa. Det är som att jag sitter fast i ett grepp där någon håller lite hårdare ju mer jag försöker vrida mig loss och jag blir mer och mer panisk ju hårdare greppet är.

 

Det är mat. Det är att äta. Det är träning. Det är min kropp. Det är trötthet. Det är ett hat mot min hjärnas oförmåga. Just nu är det nog mest mat.

 

Varför måste man äta för? Jag orkar inte.

 

 

Trött på att springa i motvind och slåss mot vältränade armeer.

Det är precis så. Jag vet det, teoretiskt när jag pratar om det så förstår jag att det är så att jag tänker fel när det gäller det här. Men det går inte riktigt att förstå. Ta in.

Förstår inte riktigt hur människor tänker liksom. De borde väl ha den självinsikten att de fattar att de inte kan hantera hundar/barn..? Känner man inte sig själv tillräckligt bra för att veta att man inte har pondusen eller tålamodet eller styrkan att hantera djur och barn?
kramar

Gör så, om du gärna vill se honom :)

Ja, pluspoäng till oss ;)

Vad händer om du "ger efter för ätstörningen"? Mest bara nyfiken, på hur det skulle ta sig uttryck.

Tack snälla för boktipsen! Förstår hur du menar, att det kan vara ganska personligt. Jag känner så med musik oftast. Eller överhuvudtaget att tala om vad man gillar. Det är en ganska stor del av en själv liksom...

Ha, så du gillade inte the perks of being a wallflower? Jo, kanske för höga förväntningar. Jag läste den förra sommaren, utan några som helst förväntningar. På engelska - antar att det rekommenderas. Har inte sett filmen men planerar att göra det...

Hundrädsla, jo, då kanske inte hundutbildningar är att rekommendera... fast det går ju kanske över. Men om du inte gillar hundar kanske det inte är nån bra idé ändå, oavsett rädsla?

Sv: Livet kommer före bloggen, exakt! Man kan ju inte blogga hela tiden och har man inte tid.. Nej då har man inte tid! Ingen fara alls, jeansen är ju grymt fina och passar dig perfekt!
Nej.. Bara att lägga ner en massa pengar på dyra kläder liksom. Skor kan jag förstå, de bör ju hålla.. Men träningskläder? Nja.. Ett - två plagg kan man väl ha, precis som du med löpartights.. Men jag tycker personligen att de är onödigt med massa dyra grejer. Jag använder mig utav gamla linnen/ tröjor.. ;) Jag är inte heller på gymmet för att visa upp mig, haha.. Ser dock många tjejer som är sjukt sminkade och ska se så snygga ut som möjligt.. Man typ..
"- Ursäkta, vad gör du här? Ska du träna eller visa upp dig?"
Även hört en pojkvän klaga på sin fjortis till tjej att hon inte tränar utan bara sitter.
"- Men jag har ju kört lite där och de där.."
"- Ja men nu sitter du ju still när jag tränar?"

Sen gick hon, haha.. Rolig brud de där..