Jag vet inte...
Allt för att jag inte riktigt orkar vara med. Inte orkar vara med mig.
Det fungerar inte riktigt att åka som en jojo in och ut på akuten. Av dom fyra senaste nätterna har jag lyckats kämpa mig igenom en kväll utan att falla. Det är inte på en okej nivå alls. Jag får inte sömn nog, jag har ont. För även självförvållat värker även om det är fult att erkänna. Det är inte snyggt att gå runt och se ut som ett offer för handsömnadskurs för nybörjare. Det är inte okej att behandla sig själv så här. Det tär på mig, det tär på min omgivning.
Ändå gör jag det. För jag orkar inte stå ut. Jag orkar inte känna.
Vad är det som hindrar mig från att be om hjälp på slutenvården som föreslås?
- Jag har inte tid. Det låter ju som något oviktigt i sammanhanget men jag blir så stressad av att bryta rutiner och ha allt jag ska göra liggande i viloläge.
- Jag vägrar medicineras och det är svårt att slippa ifrån.
- Dom kan oavsett inte hindra någon från att skada sig om denne verkligen vill.
- Det är bara förvaring.
- Personalen bryr sig inte överlag. Har inte tid, ork och lust att se att vi också är människor, om än trasiga.
- Jag orkar inte risken för tvångsvård och ha alla beslut liggande i händerna hos en läkare.
Men egentligen orkar jag inte det här. Tror jag. Just nu åker jag bara med som en död fisk. Jag är för trött och orkeslös, viljelös för att stå upp i stormen och kämpa. Livet slog mig i bakhuvudet och jag ligger kvar. Jag tar den lätta vägen för min energi är borta. Min glöd har falnat och ögonen tappat glittret. Ett andetag i taget. Snart får jag sova. Om det går som det ska.
Regnbåge över stockholm igår
Fröken Linda, jag vill hemskt gärna svara på din kommentar, om du lämnar en mailadress eller ett lösenord eller ber Mergime om min mail så kan det kanske gå att få till?
Du verkar leva lite i ovisshet - du vet vad du vill, men det är i nuläget en ouppnåelig utopi. Endast din önskan kan uppfyllas om du offrar något på vägen. Något du just nu inte är redo, villig eller har möjlighet att offra.
Jag är ledsen för att det är så här, det hoppas jag att du vet.
Hanna, jag lider med dig. Vill att allt bara ska bli bättre för dig.
jag ska fråga linda om hon ger ut lösen.
och jag önskar att du slapp allt detta,jag önskar du kunde få må bättre än såhär,för det är du värd..jag lider så med dig!
och tack för kramen,ibland behövs bara en kram vettu, stor värmande bamsekram tillbaka.
Du ska inte behöva må sådär :(( Styrkekramar <3
Detsamma till dig! Gör så gott du kan<3
Pajen var dock inne i ugnen lite för kort tid, men jaja första gången man bakar något får det väl misslyckas. Pappa tog om och pojkvännen åt under tystnad och även han tog om så det får väl tolkas som gott omdömme;)
Vad ska du göra idag?
Låter väldigt slitigt, dina nätter (och dagar). Jag känner igen, jag har varit där. In och ut på akuten, hopplösheten i det men ändå inte hitta ett annat sätt.
Hm. Har du funderat på behandlingshem? Nu menar jag inte äs, utan bredare. Jag fattar att du vill ha dina rutiner och bo hemma. Men samtidigt vill du ju ha nåt annat än detta. Mitt behandlingshem räddade mitt liv, och fick mig bort från ständiga akutbesök. Psyk slutenvård håller jag med dig om, det hjälper inte. Du behöver behandling, inte förvaring.
Tack för att du säger det - jag vet ju att du har rätt. Måste lära mig att slappna av och släppa tankarna ibland. Det är livsviktigt.
Hur gör du med det? Hur lyckas du?
I så fall, har du ett sätt att släppa ångesten genom att bara rensa?
Jag finns alltid här för dig min vän! <3
jag tror absolut att du är kandidat till ett behandlingshem. men bara om du själv vill förstås. de flesta har motivation och eget beslut som största regeln för att komma. men visst, det är en stor grej, att flytta, att bo med andra. jag förstår att det inte passar alla. det passade mig då, men det tog ett år innan jag landade och litade liiite på vissa personal... som tur var var det långa behandlingstider.
nä, det var väl kanske inte så bra råd du fick. lite mer hjälp än så behöver man ju. hoppas du får lugnare i helgen.
Sv; Haha, ja, det låter faktiskt mycket när man läser det ;) Jaa, jag tycker det är jättejobbigt med humörsvängningar :/
Japp, håller med. Maräng är svårt. Anledningen till att jag misslyckades var helt enkelt att vi var tvugna att åka iväg och då var jag så illa tvungen att ta ur pajen ur ugnen.
Hur har din dag varit?
Först.. hej. Jag är en läsare som än så länge varit "osynlig". Kände att jag ville ge mig tillkänna. Du verkar ha det riktigt, förbaskat tufft just nu..:(
Håller med Emelie om det hon skrev "Du verkar leva lite i ovisshet - du vet vad du vill, men det är i nuläget en ouppnåelig utopi. Endast din önskan kan uppfyllas om du offrar något på vägen. Något du just nu inte är redo, villig eller har möjlighet att offra."
Mycket klokt sagt!
Men det jag tänker på är din uppenbara depression och ångest.. för jag VET hur svårt det är att agera konstruktivt när depressionen har en i sitt grepp:(
Du skriver något om att du vägrar medicineras.. hur kommer det sig? Då medicinerar du inget mot depression och ångest nu?
Många varma kramar till dig<3 Jenny
Åå vill inte att du ska känna så här, hoppas verkligen du mår bättre snart<3<3
Jag önskar att jag slapp känna hur jag mår, men eftersom du frågar så fint så ska jag svara.
Jag har hur ont som helst i nacken efter gårdagens ansträngning (att lyssna på kroppen som sjukgymnasten sa till mig, nja skulle inte tro att det var det jag gjorde igår).
Att ha besök gör mig alltid så utmattad psykiskt. Det blir nog en tuff vecka efter att han åkt hem. Ändå är det ju roligt när han är här, men du vet ju hur det är med allt teaterspelande och så <3
Massa stora kramar till dig!
Det där med hot om att åka ut har jag också varit med om. Inte på behandlingshemmet, då skulle de inte haft nån kvar efter en vecka... men mycket inom äs-vården, vilket jag tänker handlar om att de inte kan hantera det problemet. Men visst, för det mesta ingår det nåt slags avtal om att inte skada sig, det är ju det som är målet. Men då finns det ju mycket mer hjälp tillgänglig. Och där jag bodde var det ju inte direkt populärt men man blev inte utkastad, utan fick sitta och prata om vad som hände innan och så. Men man blev inte straffad. Det är säkert olika vilka regler man har på olika ställen. Men det blir ju lättare att stå ut om man har bra hjälp omkring sig, istället för "ta en kopp te"-linjen.
Har du gått i dbt? (du får säga ifrån ifall du tycker att jag tjatar för mycket om olika behandlingar...).
Tänkte mejla psykologen på scä idag. Nåt särskilt du vill att jag ska skriva om dig, eller inte skriva?
Du kan ju mejla annars, om du inte vill skriva i min blogg. [email protected]
Sv; Nja, humörsvängningarna har nog pågått en tid nu, vissa perioder är de starkare än annars. Och när jag har mens är de som störst. De tar min energi :/
Sv; Ja, hormonerna är nog jobbiga dom ://
Jag hittade bra hjälp, så därför tror ju jag att det finns. Men det är ju så olika vad man tycker hjälper, så det går inte att säga till någon annan vad som funkar. Det stället jag var på hade inga skrivna kontrakt. Haha, minns bedömningssamtalet där föreståndaren sa att jag kommer sluta självskada. Hon var så jäkla säker och jag blev så provocerad och sa att det aldrig kommer hända. För jag trodde verkligen inte det. Men hon fick rätt, även om jag inte riktigt fattar hur det gick till. Men då var det behandling, samtal, tårar, bråk, rymningar, osv i typ tre år innan det funkade. Jag blev inte utkastad när jag inte klarade av det, grejen var mest att jag inte fick mer uppmärksamhet heller. Utan jag fick mer hjälp om jag kunde be om det innan. Jag vet, det är en sån sak som psyk säger men som aldrig funkar i verkligheten. Men där gjorde det faktiskt det. Tyvärr finns inte det stället kvar idag.
Jo tack, dagen med vännerna och båtar var trevlig! Jag var dock rätt distanserad, men jag var där i alla fall och det var sol. Och treåringen kom springande emot mig och kramade mig det första som hände, och det kan jag leva på länge. Det blir liksom så ärligt med barn, han skulle inte göra så om han inte ville. Så jo, det var bra.
