Just idag går jag sönder och krakelerar
I onsdags sa min samtalskontakt att det är bra att ta ut bra saker i förskott. Att glädjas innan. Han förstår inte.
Han förstår inte att mitt försvar i livet (eller mot livet) är att aldrig hoppas, aldrig önska, aldrig vilja, aldrig drömma. För varje gång jag hoppas, önskar, vill eller drömmer så går det åt helvete. Det blir aldrig av. Det blir alltid en ny besvikelse som äter hål på mig och ger en klump i bröstet. Jag gråter inte ofta. Knappt alls. Men besvikelser ger alltid tårar. Mitt försvar, min mur är byggd av ovilja eller snarare rädsla att ens försöka. För om jag aldrig önskar, om jag aldrig försöker med hela min själ då blir det åtminstone färre och mindre besvikelser.
Jag vet att jag försöker bädda in mig själv i apatins och viljelöshetens gråa blöta filtar men på något vis så känns det bättre än att bli besviken. Fast, det går ju inte. Ibland går det inte. Ibland så önskar jag. Ibland glömmer jag vad jag vet och hur ont det gör.
Igår stack jag ut en liten försiktig del i världen, en liten tå eller ett ögonbryn. Igår tittade jag faktiskt på utbildningar trots att jag hatar skola och allt vad det innebär. Jag började fundera på om jag orkar, om jag vågar, om jag kan. Jag släppte lite lite på min förhoppningsspärr. Det tog ungefär sex timmar där jag tänkte på en framtid innan jag fick kraschlanda, inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna gå den utbildningen. Aldrig, någonsin.
Jag har mått fruktansvärt hela dagen. Jag hatar att leva. Jag hatar livet som besvarar mina försök att delta med att slå mig i bakhuvudet med en stekpanna och sätta mig på plats. Jag avskyr världen, betyg, min hjärna, och hopp.
Jag vill strycka önska ur ordboken, förpassa hopp till en annan planet och bränna drömmar. Jag måste komma ihåg.
Det är aldrig värt det.
Han förstår inte att mitt försvar i livet (eller mot livet) är att aldrig hoppas, aldrig önska, aldrig vilja, aldrig drömma. För varje gång jag hoppas, önskar, vill eller drömmer så går det åt helvete. Det blir aldrig av. Det blir alltid en ny besvikelse som äter hål på mig och ger en klump i bröstet. Jag gråter inte ofta. Knappt alls. Men besvikelser ger alltid tårar. Mitt försvar, min mur är byggd av ovilja eller snarare rädsla att ens försöka. För om jag aldrig önskar, om jag aldrig försöker med hela min själ då blir det åtminstone färre och mindre besvikelser.
Jag vet att jag försöker bädda in mig själv i apatins och viljelöshetens gråa blöta filtar men på något vis så känns det bättre än att bli besviken. Fast, det går ju inte. Ibland går det inte. Ibland så önskar jag. Ibland glömmer jag vad jag vet och hur ont det gör.
Igår stack jag ut en liten försiktig del i världen, en liten tå eller ett ögonbryn. Igår tittade jag faktiskt på utbildningar trots att jag hatar skola och allt vad det innebär. Jag började fundera på om jag orkar, om jag vågar, om jag kan. Jag släppte lite lite på min förhoppningsspärr. Det tog ungefär sex timmar där jag tänkte på en framtid innan jag fick kraschlanda, inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna gå den utbildningen. Aldrig, någonsin.
Jag har mått fruktansvärt hela dagen. Jag hatar att leva. Jag hatar livet som besvarar mina försök att delta med att slå mig i bakhuvudet med en stekpanna och sätta mig på plats. Jag avskyr världen, betyg, min hjärna, och hopp.
Jag vill strycka önska ur ordboken, förpassa hopp till en annan planet och bränna drömmar. Jag måste komma ihåg.
Det är aldrig värt det.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Önskar jag kunde ge dig lite hopp.. Kram <3
Postat av: minna
varför gick det inte med utbildningen? för betygen? eller annat?
jag har själv kollat på utbildningar, och blir nedslagen över galet höga intagningspoäng.
kanske finns det andra vägar för dig? antingen att komma in, typ höja betygen, eller hitta andra sätt att nå andra mål. jag vet ju inte, och jag inser att jag låter lite väl klämkäck här... men det är bara ignorera alltihop i så fall.
känner igen väldigt mycket att inte våga hoppas, inte våga tro eller lita på något. det var mitt motto förut, och jag hamnar i det rätt ofta nu med. det försvaret går inte att ta bort bara för att nån säger det. det tar tid och många test i verkligheten.
Trackback
