Sjuk, ja, jag vet. Det är bara ingen annan som förstår eller orkar bry sig
Nej jag vill inte dit, faktiskt mest med drivkraften att jag vill orka träna och klättra. Framförallt klättra. Det är faktiskt det enda som håller mig flytande just nu. Att jag inte vill börja om från noll med muskler och ork och teknik. På alla andra håll i min kropp så har jag just nu kapitulerat eller bara fått stryk, inte orkat kämpa mer själv. För jag är nämligen så förbaskat stor och rund att a, ingen frågar och b, om jag tar upp det så tar ingen det på allvar. För jag äter ju och är så stor. Inga bräckliga handleder, inga blåmärksmöra höftben.
Jag hatar mig själv för att jag tycker att mat smakar bra. För att jag kan tillåta mig choklad eller bullar. För att jag äter för mycket skit som mackor och pasta som varken vikten eller magen mår bra av. Jag hatar mig själv för att lagom inte finns. För att jag blir fet om jag äter. För att jag är värdelös.
Jag orkar inte mer ångest. Det blir inte bättre av att äta, det blir verkligen inte det. Jag har ätit tillräckligt i över ett års tid och det blir inte bättre. Det är hemskt. Vidrigt. Och jag blir fortfarande större. Jag hatar min kropp.
I mars 2010 satt jag och var högst normalviktig, jag vägde till och med en fem sex kilo mindre än nu och hade problem med mat och min kropp. Jag försökte på alla sätt och vis få hjälp men ingen ville lyssna eller tog det på allvar. Ett halvår senare var jag så sjuk att scä inte vågade behandla mig i öppenvård. Tänk om någon lyssnat och hjälpt mig när jag fortfarande kunde tänka och inte hade tappat så många kilon? Tänk om någon kunde lyssna nu? Bara för att man är stor betyder det inte att man mår bra. Alls.
I mitt fall betyder det snarare att jag kämpar, försöker och äter. Jag har ju den där motivationen som efterfrågas. Jag är bara för fet för att få hjälp eller bli lyssnad på.
Men å andra sidan, vad kan dom göra för mig? Vi har ju redan avhandlat det. Dom har sagt att inget finns.
Får jag ge upp nu tack.
Du FÅR ge upp. Det får man alltid, till sist är det alltid ett eget val som ingen annan ska bestämma. Andra får gärna (personligen TYCKER jag att de runt omkring SKA göra det) säga/be/förklara/önska/tycka att du stannar, att du inte ger upp, inte ge upp totalt i alla fall (ibland kan ju att kapitulera för ett tag vara det bästa alternativet). Du är du, en egen individ, som borde ha makten själv. Nu är vi ätstörda inte riktigt kapabla själva att helt avgöra det. Men det är du som måste välja där, med rätt stöd kan du välja det "klokaste" alternativet. Det hoppas jag att du gör. Du har klarat mer än allt man ska behöva klara alls, du har klarat det, det du kommer möta kan inte vara så mycket sämre än det du har bakom dig. Så ge upp lite smått och börja om.
Verkligen så. Därför det blir lite knepigt, för vissa i familjen i alla fall, att det kommer en ny valp. Blir min Bebis vuxen eller förblir hon som en valp? Väldigt knivigt det där. Har dina pälssaker förändrats vartefter det kommit nya?
kramar
Åter igen, jag tycker verkligen att det är konstigt att du inte fick/får hjälp. Det jag hör är att du är väldigt sjuk i en ätstörning. Spelar ingen roll om du väger några kg mer eller mindre, jag har ärligt inte tänkt på det utan på hur du tänker och känner. Förstår att du inte orkar, att du vill ge upp. Man behöver hjälp när man är sjuk, det är inte många som klarar sig själva då.
Ja, jag gillar det sättet att hantera hästar. På deras vilkor, nh innebär att det är människan som lär sig hästens språk och på det sättet hittar en bra och säker kommunikation som hästen blir trygg med. Jag gav upp både ridskolor och den "vanliga" ridstilen, för att jag letade efter någon med mer samarbete.
Har skickat nytt mejl nu, från en annan adress.
