”Vi kan ha överdramatiserat allvaret. För de flesta tycks beteendet vara lindrigt och gå över”
Ett uttalande från en psykolog som nu presenterar sin forskning som handlar om unga och självskador. Han säger också att det är vanskligt att tala om självskador hos unga som ett allvarligt psykiskt problem. Enligt undersökningen har många av dom som någon gång skadat sig avsiktligt gjort det av samma anledningar som många provar alkohol eller droger. Uttråkad, nyfiken. Endast ett fåtal (någon/några procent) av ungdomarna som skadat sig själva medvetet visade tecken på en psykisk sjukdom. I studien nämns enbart emotionell personlighetsstörning (borderline) som allvarlig psykisk sjukdom.
Jag tappade lite luften ett tag när jag läste artikeln. Främst av två anledningar. Den första att det alltså är såpass många unga som någon gång skadat sig själva, flickor 45% och pojkar 38%, och att 43% av flickorna och 37% inte (enligt studien) visade tecken på en allvarlig psykisk sjukdom och ändå hade skadat sig. Jag personligen har så svårt att förstå hur nyfikenhet eller brist på bättre sysselsättning kan få någon att sätta rakblad mot hud, bränna sig eller dunka skallen i väggen. Men jag ska också erkänna att jag inte heller förstår varför man provar alkohol, droger eller sex av dom anledningarna heller. Jag var aldrig någonsin tillräckligt nyfiken på något av det där för att bara prova för skojs skull, aldrig uttråkad nog för att göra något destruktivt mot mig själv. Jag vet att jag är lite annorlunda där men som sagt, jag kan faktiskt inte förstå att så många unga väljer att skada sig själva av dom anledningarna som uppges i artikeln. Att en eller annan gör det hade jag kunnat köpa men det är nästan hälften av flickorna och över en tredjedel av pojkarna som gjort det.
Det andra som fick mig att reagera var psykologens uttalanden om att det inte är så allvarligt. Att dom flesta som skadar sig ändå inte är sjuka. Jag tycker ju att alla som skadar sig själva ska tas på allvar, om inte annat för att förstå hur korkat det är om man nu bara gör det av nyfikenhet. Det är ett sjukt beteende att välja att göra sig själv illa och det är lätt att fastna. Även om man inte visar tecken på allvarlig psykisk sjukdom så är handlingen sjuk. Att vara destruktiv mot sig själv är inte okej. Vuxenvärlden måste förmedla det, berätta om allvaret i handlingen. Risken med hans uttalande om att det överdramatiserats är ju att dom som är psykiskt sjuka och använder självskadandet som ett sätt att hantera ångest inte får den hjälp som behövs för grundproblematiken utan blir undanföst med motiveringen att det inte är så allvarligt och att det nog går över av sig själv. Det är livsfarligt, självskador kan döda.
Sedan är jag också lite fundersam till varför enbart emotionell instabil personlighetsstörning omnämns. Långt ifrån alla som skadar sig själva har den diagnosen. Det är förvisso den enda diagnos som finns som innefattar självskadebeteende men det betyder ju inte per automatik att alla som självskadar har diagnosen. Jag har den inte. Därför funderar jag på om det är så att dom procenten som redovisas i artikeln kan vara missledande. Om det är så att dom 2 coh 1 procenten som visar tecken på allvarlig psykisk sjukdom är dom som visar tecken på borderline, om det finns fler av alla dom som någon gång skadat sig som faktiskt är sjuka men har "fel" diagnos/symptom för att synas i undersökningen.
