Respiratorrader

Det är aldrig en bra dag när jag måste sätta på stödmusiken för att orka andas redan vid frukost.
Jag gör ändå allt det där man ska. Jag klär på mig ändå. Jag går till tvättsugan och jag viker till och med tvätten. Jag tar cykeln till tunnelbanan, träffar min bror och får ett ärende gjort. Jag klättrar. jag åker hem, tar cykeln från tunnelbanan och packar upp min väska. Jag går och handlar. Jag äter, fem gånger precis som jag ska. Jag sorterar lite bilder. Jag tittar på det enda tvprogrammet jag följer och dricker stora mängder te.

Jag skadar mig inte. Jag hetsgår inte en mil. Jag gråter inte.

Jag går emot. Jag gör som jag ska. Det sägs att det blir lättare och lättare för varje gång. Jag upplever det inte så. Jag tycker det är lika vidrigt nu. Jag har lika mycket ångest som för sju år sedan när jag sjukskrevs för första gången och spenderade två månader inlåst med tvångsvård. Jag har ännu mindre livslust. Fast jag varenda dag gör saker jag egentligen inte orkar. Saker som ger mig ångest.

Varför blir det inte lättare? Vad gör jag för fel?


Kommentarer
Postat av: Elin

Jag tror inte det handlar om att du gör fel, utan snarare att du inte är redo för nästa steg, men det kommer.

Skolbetyg kan ibland vara missvisande, så det kanske man sa ta med en nypa salt.

Ja, jag hoppas på det också, ska bli roligt.
kramar

2013-09-17 @ 23:08:03
URL: http://www.uturanorexin.blogg.se
Postat av: ✞♔ Patricia ♔✞ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Precis, när blir det lättare. Så många som lyckas och finner det vackra med livet, älskar att leva. Varför kommer inte jag dit. Eller har jag för stora krav på hur ett bra liv ska vara för att det ska duga åt mig.

2013-09-19 @ 14:25:56
URL: http://patriciac.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0