Ja, maten går åt skogen. Vilket blir ett knasigt uttryck för skogen är positiv för mig.
Åh vännen, det är verkligen illa. I värsta fall kan ju hjärtat stanna helt. Det vet du förstås redan om, egentligen är jag mest förbannad över att du inte får vettig hjälp med problemet. Vikten är ju faktiskt bara en aspekt av de väldigt många som finns.
Styrkekram!
En puls på 35 är livsfarligt ju? det måste, MÅSTE, du verkligen berätta för din läkare så att de kollar upp det? Vet, och läste som sagt, att du vanvårdar din kropp, men det behöver u inte betyda att du måste dö. Verkar väldans dumt om jag får säga det själv.
Självklart känns det verkligen tungt att inse att så många lider, i det tysta ofta, vilket gör tabun kring psykiska sjukdomar är så satans stor och stark. Men för mig finns det faktiskt en trygghet i att veta att det finns andra därute som inte dömer, hatar, föraktar eller förnedrar mig. Jag har mött alltför många som gör just det, och att sitta i soffan på psyk och känna att fan, här får jag en värmande kram av rätt anledning.
Menar du att du är på en psykavdelning där läkarna stannar? Finns såna? Jag är definitivt inte på en sån. Psykologen har jag haft i snart tre år, men läkare *puh* alltså.
Så skönt för dig, något positivt att hålla fast vid, det där förtroendet du kanske kan bygga vidare. SÅ att du får något slags stöd nu, som kan fungera.
kramar
Jag blir så jävla ledsen när jag läser det här. Dels för din skull. Dels för att jag känner igen mig själv i det du skriver. Enda gången 35 är intressant för sjukvården (möjligen) är när det råkar vara siffran på vågen.
När man för första gången i livet inser hur mycket stryk kroppen tar och man faktiskt inser att man behöver hjälp (och ber om det) får man kalla handen. Att bli hemskickad med orden "du behöver gå upp i vikt" och "din kropp är otroligt sliten" hjälper inte mig. Det räcker inte med ett konstaterande, det krävs lite handling också. Om det hade varit så jävla lätt hade jag väl gjort det här för länge sedan...
Prata med din psykolog om hur du känner. Kanske kan han trycka på. Ibland lyssnar läkarna mer på sina kollegor än de gör på mig som patient.
Önskar verkligen att det fanns någon vettig behandling för oss "som varit med ett tag". Kanske är det inte rimligt och tro att man ska bli frisk efter så många år. Men att man kunde få en liten skjuts i rätt riktning igen när man inte klarar av det själv.
Jag blir uppriktigt orolig för dig. 35 i puls är inte att leka med.
Ta hand om dig! Jag vet att det inte är lätt. Men försök.
Kramar i mängder
Håller med ovanstående, att ditt tillstånd är farligt. Blir också irriterad över att man i vissa situationer måste vara den som ska påpeka problemen när det egentligen borde vara de som uppmärksammar dem eller iaf ser till att leta efter dem. Bara detta med att kolla dina värden borde ju vara basic. Det har ju absolut inget att göra med vikten. Förstår dig med att det är väldigt svårt att be om hjälp och särskilt om man har erfarenhet av att inte bli tagen på allvar. Men som "Miss Lyckad" skrev, kan du försöka att ta upp din ätstörningsproblematik med din psykolog?
Har du fått behandling för din ätstörning tidigare? Vad för typ av hjälp tror du att du skulle behöva för att våga börja äta igen?
Sv: Jobbigt att du var så hungrig men att du inte kunde göra något åt det när du var inlagd :/
När man haft ätstörningar länge och pendlat upp och ner i vikt så är det väl så att ämnesomsättningen sätts lite ur spel och kroppen reagerar inte lika snabbt på ändringar i kosten som en frisk person? Jag går ologiskt upp i vikt när jag äter mer hälsosamt och då syftar jag på att när jag lever på tomma kalorier väger jag mindre än när jag äter näringsrikt och det är ju väldigt knepigt.
Jag hoppas att du får hjälp med din ätstörning, detta tillstånd som du är i nu är ju verkligen inte bra både fysiskt eller psykiskt för dig <3
kram
